Joseph Hanlon
Samtalet som ägde rum i ett fantastiskt sommarväder i parken utanför den vackra herrgården vid sjön, leddes av
Lena K, sammankallande i internationella utskottet.
Hon ställde själv den första frågan:
Vad är det för fel med ett globalt barnbidrag? Svaret blev: Det kostar för mycket att ha riktade bidrag. Det blir mer pengar till de fattiga om man ger generella bidrag. En dollar per i veckan till människor i Afrika söder om Sahara skulle fördubbla deras inkomster. Pengarna kan lika gärna gå till alla som att bara gå till de mest behövande, för vilka är det? Om det ska gå till barn, gamla, sjuka handikappade, så är det nästan bara friska unga män kvar och det finns inte så många sådana med den aidssituation som är. Och det kostar mycket att försöka identifiera de fattigaste av de behövande. Nästa alla i Afrika söder om Sahara är så fattiga att de behöver stöttning ekonomiskt. Någon form av basinkomst skulle också vara en utmärkt idé.
Att ge pengar direkt till fattiga minskar korruptionen. Det behövs bara personregistrering, id-kort och banker eller kreditinstitut, typ kassaservice, som sedan blir ansvariga för utbetalningarna genom checker eller kreditkort. Inga mellanhänder som kan roffa åt sig.
Det är viktigt att skifta biståndet från strävan att vilja bygga upp social välfärd till att stärka människor ekonomiska tillgångar så att de kan använda dem efter eget val!
Hur skulle de fattiga använda sina pengar? Eva G förslår att kvinnorna bör gå till de fattiga. Siv invänder: Ska vi verkligen bestämma vart pengarna ska gå? Då är det ju vi som bestämmer igen! Kan de inte avgöra det själva?
Joe har föreslagit att de ska gå till en äldre vuxen kvinna i varje hushåll. De kommer att spendera pengarna på lokalt producerade varor. Ekonomin kommer att stimuleras lokalt. Kvinnor är bäst på att hushålla, men män är inte så dåliga som ryktet säger. 95% av dem använde pengar de fick som demobiliserade soldater i Mocambique på ett klokt sätt.
Rolf undrar om inte priserna kommer att gå upp. Det kanske är varubrist. Joe svarar att marknaden anpassar sig efter en större efterfrågan, att de skapar en god spiral, att de kanske kan börja importera vad de behöver. Vid en planerad introduktion av mer pengar i området kan gynnsamma krediter ges för att handeln ska kunna bygga upp tillräckliga lager.
Malin berättar om ett fadderbarn som fått individuellt stöd och som hon besökt. Att det kändes fel och konstigt att bara ett barn i en fattig omgivning var utvalt. Gillade Joes idé högt!
Sven T argumenterar emot generella bidrag för att testa hållbarheten i Joes förslag. Han pekar på att de senaste åren har gått mot att bidragen blir allt mer riktade till speciella grupper och att det verkar fungera. Men Joe hävdar att det behövs ett nytänkande. Den oro som funnits över att generella bidrag skulle användas fel har visat sig inte besannas. Hänvisar till UNRISD (United nations Research Institute for social Development) som säger att bistånd utifrån aldrig fungerar långsiktigt utan att det är regeringarna som måste ta ansvar. Budgetstöd kan vara bra, men givarna har gjort det så komplicerat och ställt så många krav att det blivit nästa omöjligt för länder att leva upp till dem. I Mocambique la regeringen ner ett jättejobb och förhandlade i 45 dagar för att tillfredsställa långivarnas krav. Det är inte rimligt.
Gunilla S kommenterade att givare inte vill avstå sin makt och ge den till de fattiga.
Ardavast påpekade betydelsen av skuldavskrivning. Joe höll med om att var viktigt, men höll fast vid att så lite extratillskott som 50 cent i veckan skulle göra stor skillnad för många människor. Det är billigare och effektivare och når fattiga effektivare om alla inkluderas och får en liten summa var och en. För att ta tillbaka lite från dem som ev inte behöver skulle man kunna beskatta inkomster över en dollar om dagen.
Slutsats: Nu när vi står i begrepp att fördubbla biståndet är det dags att ge pengar direkt till de fattiga. Vi bör börja i Afrika söder om Sahara. De skulle köpa mat för pengarna och vi skulle kunna uppnå nollsvält!
Joe Hanlon: Det är stor skillnader mellan ländernas möjligheter beroende på de naturgeografiska och kulturella förutsättningar. I Bangladesh fungerar microkrediter mycket bra delvis på grund av att avstånden är små, att bönder kan få tre skördar per år och då passar kortfristiga krediter.
I Sydafrika får man bara en skörd per år så där är det bättre att bara ge pengar. De använder dem klokt. Erfarenheterna hittills är imponerande.
Agne frågar om Forum Syds arbete med att stödja småprojekt som svenska ideella organisationer driver. Joe kontrar med att det kanske är möjligt att t ex Mocambique tjänar på att stödja Oxfam för deras opinionsbildande arbete, men han hävdar bestämt att för att främja utvecklingen i Mocambique har det ingen betydelse alls.
Det är en myt att vi kan skapa välfärd i andra länder genom olika projekt.
Joe berättar att han har arbetat med Jubelkampanjen för skuldavskrivning tillsammans med Sverige och Norge. Nu måste vi ta nästa steg och det räcker inte att bara tala om illegitima skulder utan vi måste börja våga transferera över kontanter. Försöken i liten skala är redan gjorda. Men vi behöver mer forskning och mer opinionsbildning. Underlag finns i flera rapporter, t ex publicerade UNCTAD (United nations Conference on Trade and Development)i juli 2006, sin rapport om de minst utvecklade länderna och konstaterade att det största problemet för dem var "demand constraint" dvs bristande köpkraft.
referat
Lena 2006-09-29
Lena 2006-11-24
Rolf 2007-01-07
