Var någonstans gick det snett?

Men tittar vi upp från lagboken ser verkligheten lite annorlunda ut. Vi kan hitta kor som står uppbundna hela vinterhalvåret och i värsta fall inte ens kommer ut på bete på sommaren. Vi kan se grisar som förgäves försöker böka bland halmstråna på betonggolvet och som kastreras som kultingar - utan bedövning! Vi kan möta slaktkycklingar som är så sönderavlade för maximal tillväxt att de har ständig värk.

Hönorna sitter i många fall kvar i sina burar, även om burarna nu är inredda, och de som kallas frigående har inte mycket till "frigång" när det är upp till nio hönor per kvadratmeter.
Minkarna sitter också kvar i sina burar, trots att den ena rapporten efter den andra slagit fast att minkfarmarna inte lever upp till djurskyddslagens krav. Slakttransporterna rullar långväga, och då är de inte ens i närheten av de ständiga transporter som cirkusdjuren utsätts för. På tävlingsbanorna pressas hästar och hundar att ge sitt yttersta, ibland mer minst sagt tveksamma metoder.

Var någonstans gick det snett? Var någonstans försvann det naturliga beteendet och skyddet mot onödigt lidande?

Är det kanske i tillsynen det brister? Sen djurskyddstillsynen flyttat över till länsstyrelserna har en redan ansträngd situation i många län blivit akut. Onekligen skulle tillsynen behöva betydligt mer resurser för att garantera att lagstiftningen verkligen följs. Men det räcker inte. Hur många djurskyddsinspektörer vi än har kan de inte stoppa kastreringarna, hönsburarna och minkburarna så länge de är tillåtna.

Är det i förordningar och föreskrifter det brister då? Är det helt enkelt så att vi inte är konsekventa, när vi först slår fast vilka rättigheter djuren har, och sen förvägrar dem de rättigheterna när det väl kommer till kritan? Då är de stolta paragraferna inte mycket värda, om det inte får genomslag i det mer detaljerade reglerna som ska tolka vad naturligt beteende och skydd mot onödigt lidande innebär.

För inte kan vi väl mena att en mink i en bur stor som en uppslagen kvällstidning har möjlighet att bete sig naturligt? Och inte kan vi väl mena att en kyckling med ständig värk inte lider? Eller erkänner vi att många djur i det stolta Sverige faktiskt lider, men att inget lidande är onödigt? Att det är nödvändigt att djuren lider för att den som så önskar ska få äta billigt kött, klä sig i päls och titta på elefanter som står på bakbenen?

Nej, det kan vi väl ändå inte mena! Så nu är det dags att återupprätta djurskyddslagens stolta portalparagrafer. Så länge djur i Sverige utsätts för onödigt lidande och förvägras sitt naturliga beteende kan vi sannerligen inte luta oss tillbaka!

Helena Leander (MP)
Riksdagsledamot