Bränsle

Alla kommersiella kärnreaktorer använder uran som bränsle. Uranet bryts ur marken och förädlas sedan till bränsle.

Därmed är reaktorernas bränsle ändligt, det finns bara en viss mängd uran på jorden. I princip är den mängden stor, det finns små mängder uran överallt på jorden, man kan till och med utvinna det ur vatten. Men att utvinna uran ur så låga koncentrationer är dyrt, opraktiskt och orealistiskt eftersom det krävs mer energi för att utvinna det än vad man kan få ur det uran som tas fram.

Därmed är gränsen för hur mycket uran som rimligen kan utvinnas osäker. En del hävdar att världens kärnreaktorer redan om tre år kommer att drabbas av brist på bränsle, med kraftigt stigande priser som följd.

Andra, främst det internationella atomenergiorganet IAEA, anser att det utvinningsbara uranet kommer att räcka längre. I juli 2008 presenterade IAEA en undersökning som i dagligt tal kallas "The Red Book". Den presenterades under den sorglösa rubriken "There's plenty more where that came from", ett påstående som kanske säger mer om FN-organets syn på naturresurser än om den faktiska tillgången på uran.

Enligt undersökningen finns det utvinningsbara reserver av uran som räcker i hundra år med nuvarande användningsnivå. Hundra år är längre än tre år, men inte heller något särskilt långt perspektiv och en rätt dålig utgångspunkt för hållbarhet.

Med en fördubblad användning (som vid en så kallad kärnkraftsrenässans) räcker uranet bara drygt 50 år, vilket är ganska lite med tanke på att de nya reaktorerna är tänkta att gå 60 eller 80 år.

Den uppskattningen vilar också på antagandet att det inte får finnas några kommunala veton, miljörestriktioner, finansiella problem eller administrativ tröghet. Uranet ska bara upp.

En annan del av bränslets osäkerhet är utvinningen och bearbetningen. Uranbrytning har omfattande miljö- och hälsoeffekter och rapporter om skandalartade förhållanden duggar tätt. Senast i november 2009 fann Greenpeace höga strålningsnivåer på gatorna i uranstaden Akokan i Niger.

Den finländska strålskyddsmyndigheten STUK uppskattar mängden radioaktivt gruvavfall i världen från uranbrytning till en miljard ton. Avfallet har i allmänhet en aktivitet kring 100 Becquerell per gram (Bqg).

I Sverige går gränsen för radioaktivitet vid 1-10 Bqg enligt Strålskyddsförordningen. Över denna nivå krävs tillstånd för att hantera materialet. Vid ungefär samma nivå betraktas resterna som farligt avfall. 100 Bgq är en hög nivå som innebär att det måste hållas avskilt från människor och miljö.

Det blir så stora mängder för att uranmalm ofta innehåller mindre än ett kilo uran per ton malm och dessutom måste man spränga mycket omgivande berg för att komma åt malmen. Av det renframställda uranet blir sedan ca 1/7 reaktorbränsle i form av lättanrikat uran medan resterande 6/7 blir radioaktivt avfall.

Ett ton kärnbränsle kan producera cirka 50 miljoner kWh, jämfört med ett ton kol som bara bara ger 8000 kWh. Men för att få fram detta ton kärnbränsle måste man bryta ca 7000 ton uranmalm; man får ungefär bryta lika mycket uran som kol för att få samma energi.

Uranet som används i svenska reaktorer kommer ursprungligen främst från Kazakstan, Ryssland, Namibia, Kanada och Australien.

Bearbetningen av uranet sker sedan i andra länder, bl.a. vid Westinghouse i Västerås, där kontrollen har kritiserats och utsläpp förekommer rutinmässigt. Värst drabbas arbetarna, som har fått högre doser än man trott, antagligen över gränsvärdena.

Förespråkare för kärnkraft faller ofta tillbaka på möjligheten att driva reaktorer med annan teknik och andra bränslen i framtiden. Forskning på det har pågått länge, men har inte varit särskilt framgångsrik. (Se även "Den fjärde generationen").

Frågan är då vilka andra bränslen som används, hur länge de räcker och vilka konsekvenser den nya tekniken medför. Ett rätt osäkert kort att satsa framtidens energiproduktion på.

Sverige har stora mängder uran i berggrunden och uranbrytning är formellt sett inte förbjuden i Sverige. Informellt har det i praktiken ansetts råda ett förbud efter att lokala veton i Falköping och Skövde satte stopp för planer att bryta uran i stor skala i Ranstad på 1970-talet.

Frågan har inte varit aktuell sedan dess av ekonomiska skäl. Fram tills dess att uranpriset sköt i höjden för några år sedan och sparkade igång en ny våg av uranletning i Sverige.

Fortfarande krävs kommunalt medgivande för uranbrytning, frånsett att den även måste klara prövning enligt miljöbalken. Ingen kan egentligen förutse hur miljöbalksprövningen skulle falla ut.

Sedan 2005 har 178 tillstånd med förstahandsintresse för uran och torium beviljats. För vissa undersökningstillstånd har giltighetstiden löpt ut och andra har frånträtts i förtid. Vid ingången av 2010 var det totala antalet gällande undersökningstillstånd, där uran eller undantagsvis torium har angivits i första hand, 133 stycken.