Förlisningen av Estonia den 28 september 1994 kostade minst 852 människor livet. Det är den största civila sjökatastrofen som drabbat svenska medborgare någonsin. Den internationella haverikommissionen (JAIC) har inte kunnat förklara sjunkningsförloppet. Så länge man inte vet hur olyckan gick till kan inte rätt åtgärder vidtas för att förhindra en liknande olycka i framtiden. Inte heller har något ansvar fastställts, ett förhållande som torde vara unikt i en demokratisk rättsstat.
Vad vi idag vet är att olyckan inte kan ha gått till på det sätt som den internationella haverikommissionen (JAIC) föreslog. Ett fartyg som tar in vatten på bildäck ovanför vattenlinjen förlorar stabiliteten och kapsejsar. Det kan sedan förbli flytande i många dagar. Estonia kapsejsade aldrig utan sjönk snabbt på ca 40 minuter. Det indikerar ett massivt intag av vatten även nedanför vattenlinjen.
Vad som orsakat ett sådant intag vet vi däremot inte. Det scenariot utreddes aldrig av JAIC. Man underlät till och med att göra en heltäckande besiktning av skrovet.
Däremot vet vi idag att Estonia utnyttjades för att frakta stulen rysk krigsmateriel till det svenska försvaret. Ställd inför vittnesmål erkände försvarsmakten 2004 sådana frakter vid två tillfällen samma månad som Estonia förliste, dock inte under förlisningsnatten. 2004 års utredning visade också att ett avtal om sådana hemliga transporter skrevs redan 1992. Om man inte tror att det skrevs bara utifall att det två år senare skulle kunna uppstå ett sådant behov, är sannolikheten stor att också andra länders underrättelsetjänster tilläts frakta stulen krigsmateriel på Estonia.
Vad vi inte vet är om det fanns någon sådan transport ombord på Estonia under förlisningsnatten av det enkla skälet att frågan aldrig utretts.
Vad vi däremot vet är att någon var nere vid Estonia dygnen efter förlisningen och öppnade den 10 ton tunga bilrampen. Vilka det var eller vilket syftet med att öppna rampen intill lastdäcket vet vi däremot inte, men de som var där bemödade sig med att stänga rampen efter sig. Att vi vet det beror på att det finns bilder på de räcken som fälls ut när rampen öppnas och som om rampen skadats fastnar då den stängs. De ligger avsågade slängda på havsbottnen en bit från fartyget. Dessa omständigheter nämns inte med ett ord i JAIC:s rapport.
En sammanfattande översikt med referenser av den kanske största mörkläggningen i svensk historia finner du i ESTONIA pappret uppe till vänster.
