Peter Erikssons tal

Det talade ordet gäller.

Mer demokrati är möjligt
Sedan vi startade vår lilla förening så har vi varit väldigt aktiva i frågor om demokrati och om mänskliga rättigheter. Vi har alltid gjort det med stor tilltro till enskilda människors möjligheter och kraft att vara med och påverka. Deltagande demokrati var en rubrik som vi lanserade i vårt första samlade partiprogram 1993. Vi vill ha mer direkt demokrati genom att öppna för folkinitiativ och folkomröstningar. Vi är för ett ökat lokalt självstyre och en stärkt grundlag och dess fri- och rättigheter genom att bland annat inrätta en författningsdomstol och att stärka integritetsskyddet. Jag tycker att det är pinsamt för en modern demokrati att vår egen grundlag inte skyddar mot övergrepp från stat och myndigheter. De senaste årens inskränkningar i namn av terroristbekämpning visar mer än väl hur viktigt det är att det finns ett starkt skydd för våra mänskliga rättigheter.

Det står också i vårt partiprogram att vi vill införa skilda valdagar och stärka personvalet. Alla de här frågorna är nu uppe för diskussion i grundlagsutredningen och, som ni kanske har sett tidigare i veckan, har vi efter tre års utredande nu en majoritet för en förändring i grön riktning. Men det återstår fortfarande att se hur det går eftersom vi alla vill få en så bred majoritet som möjligt när vi genomför ändringar i grundlagen. Vi har ändå visat att mer demokrati är möjligt.

I miljöpartiet har vi valt att öka människors möjligheter att påverka också inom vårt eget parti. Vi ska låta våra egna medlemmar rösta fram vår lista till EU-parlamentet i nästa val. Vi har nyligt haft ett rådslag om hur vi vill utveckla trygghetssystemen i Sverige. Här på kongressen ska vi diskutera och fatta beslut om partistyrelsens förslag om att ordna en medlemsomröstning om EU-utträdet.

Vi vill stärka meningen med att bli medlem i det gröna partiet. Människor vill vara med och påverka. Frågan är om politikerna vågar släppa ifrån sig lite av den makten? Jag hoppas att vi i miljöpartiet kan gå före.

Borgarna ökar utanförskapet
Snart är det två år sedan den moderatledda regeringen tillträdde. Jag tror att det är ytterst få som trodde att den borgerlighet som gick till val på att man övertagit en socialdemokratisk dagordning, snabbare och tydligare än någon annan borgerlig regering skulle genomföra så stora inkomstskillnader och få så många att hamna utanför välfärdssamhällets trygghetssystem. Fredrik Reinfeldt sade att han vill få väljarnas mandat för att minska utanförskapet i Sverige. Väl vid makten så har han tvingat ut ytterligare 500 000 människor från a-kassan. Idag är 1,5 miljon svenskar utanför. Många med mycket låga inkomster har känt sig tvingade att lämna sin egen trygghet för att man inte har råd med de höjda avgifterna. Andra får inte längre vara med. Regeringens a-kassereform är ett stort misslyckande konstaterade förra veckan det av regeringen tillsatta Finanspolitiska rådet. Risken är idag mycket stor för att vi i nästa lågkonjunktur får se tusentals människor som står helt utan försörjning köa utanför kommunernas socialkontor.

Stora skattesänkningar för de som har det allra bäst.

En klappjakt på sjuka och arbetslösa.

En rasering av trygghetssystemet.

Det är ingen vacker lista som uppenbarar sig när man samlar ihop vad borgarna verkligen har prioriterat de två första åren av regeringen Reinfeldts period.

Vi har bättre förslag
Vi har bättre förslag än både borgare och sossar. I klimatfrågan är det bara vi som är konkreta och beredda att genomföra politiken nu. När det gäller trygghetssystemen så har vårt rådslag gjort att vi nu här i Östersund kan diskutera en allmän arbetslöshetsförsäkring som samordnas med sjukförsäkringen. För 100 000-tals människor skulle det göra skillnad i verkligheten, för deras personliga trygghet och ett förslag som dessutom är solidariskt finansierat genom skattsedeln. Det är ett förslag som många längtar efter och som är radikalt och ideologiskt förankrat genom att det sänker trösklarna så att fler kan komma in och färre att ramla mellan stolarna. Dessutom är det möjligt att genomföra. Jag vill vädja till socialdemokraterna. Lås inte upp er vid system som i slutändan är mer till för organisationer och strukturer än för människor. Trygghetssystemen måste vara till för människorna.

Vårt förslag för att ge småbarnsföräldrar mer tid att hinna med både livet och jobbet är ett sätt att komma ur den totala låsning som uppstått när det gäller arbetstidsförkortning. Det har tyvärr blivit allt färre som ser en generell arbetstidsförkortning som en väg framåt. Det gäller t.ex. bland fackföreningarna. Samtidigt finns det stora grupper som har uppenbara behov av att arbeta mindre. Småbarnsföräldrar är en sådan grupp. Miljöpartiets barntidsförslag riktar sig till de som mest behöver sänkt arbetstid. Det är ett radikalt förslag för att det skulle göra stor skillnad för många människor i deras vardag. Att hinna med och handla, laga mat och hämta ungarna både måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Det är ett modernt och jämställt förslag som bygger på den verklighet som är att båda föräldrarna vill arbeta och hinna med livet och familjen. Det är möjligt att genomföra och få stöd för bland många människor. Småbarnsföräldrarna kan mycket väl bli den grupp som går före och visar att sänkt arbetstid är framtiden.

Miljöpartiet har de senaste åren förändrat sin roll. Vi har blivit betydligt mer aktiva för att påverka och driva politiken i vår riktning. Vi har utvecklat, vässat och skärpt politiken för att ha verktyg som går att använda i det praktiska vardagsarbete som politikens hantverk ofta handlar om, i både kommuner, landsting och i riksdagen. Det kortsiktiga målet är att vi, när valet 2010 är över, ska vara så väl förberedda att vi ska kunna genomföra den gröna politiken i en ny regering. Det ska inte ta flera års utredande och förhandlande innan vi kan dra igång på allvar. Det vore att missa en historisk chans. Grön politik behövs nu.

Det här innebär att vi ställer höga krav på oss själva. En grön omställning är på allvar och ska gå att konkretisera i verkliga beslut för de människor som lever nu. Det räcker inte heller med allmänt tal om stora förändringar. Det innebär att vi i många fall måste radikalisera oss. Om vi rannsakar oss själva har vi tidigare inte alltid haft förslag som verkligen kan ge den förändring som vi säger. Det krävs ofta ännu tuffare och tydligare prioriteringar. Det gäller bland annat klimatpolitiken och det är det som är bakgrunden till de omfattande investeringar som vi idag föreslår när det gäller energi, bostäder, järnväg och kollektivtrafik. Det handlar helt enkelt om att vi måste Bygga om Sverige.
Politiken måste ta ett större ansvar för omställningen till en hållbar utveckling. Statens olika händer och armar måste till exempel agera på ett mer samlat sätt om vi ska klara klimatfrågan. Idag finns ingen som helst samordning. Oavsett om vi pratar om Vattenfall, AP-fonderna eller regeringskansliet så krävs att politiken visar en tydlig riktning.

Vår tid är nu
Det är roligt att träffa vänner som kämpar för samma sak. Jag kommer alldeles nyss från en annan kongress. Den andra globala gröna partikongressen. I São Paulo samlades gröna från 87 länder och alla kontinenter på vår planet. Det var otroligt inspirerande. Vi är inte ensamma och vi växer. Just nu bildas många nya gröna partier i Asien, i till exempel Pakistan, Indonesien och Japan. Folkrika och viktiga länder. Vi diskuterade bland annat biologisk mångfald, klimatet och vägar ut ur den kris som vi människor försatt planeten i. Vi gröna i Sverige hade en av de största delegationerna och vi var väldigt uppskattade, inte minst för att vi genom Green Forum och särskilt Eva Goës tagit ett stort ansvar för att organisera och se till att kongressen kunde genomföras. Jag talade själv där om gröna perspektiv på klimatfrågan inför de kommande förhandlingarna om ett post-Kyoto avtal. Jag vill gärna även här i Östersund lägga ett mer internationellt perspektiv på klimatpolitiken och ge några förslag på hur vi kan ta nästa steg i det arbetet.

Världsekonomin är drogad av fossila bränslen. Jordens alla länder måste ta sig ur ett starkt beroende. Alternativet är kraftigt minskad biologisk mångfald och mänskliga katastrofer. Hur ska omställningen gå till? Hur ska mänskligheten ta klivet från fossila energikällor till uthålliga? De gröna kärnfrågorna, meningen med varför vi Gröna bildades, finns nu med i världspolitikens centrum. Klimatförändringen har gjort grön politik mer nödvändig och mer akut än någonsin tidigare. Det är vår uppgift, de gröna partiernas uppgift, att förklara hur en hållbar utveckling ska gå till. Jag tror att det är nödvändigt att peka på den positiva kraft som finns i omställningen i form av till exempel bättre livskvalitet och nya hållbara jobb. Utmaningen vi står inför är mycket stor och vi kommer inte att lyckas om vi inte får med oss fler människor som vill och tror på en värld fri från beroendet av fossil energi.

Det vi hittills sett av samarbetet mellan världens länder kring klimatfrågorna imponerar inte. Man kan säga att Kyoto-avtalet var ett litet första steg. Men det är ett understatement att säga att det var otillräckligt. Världen har inte råd med ännu ett fiasko. I samband med de internationella klimatförhandlingarna om ett post-Kyoto avtal i Köpenhamn 2009 och i de kommande avtalen om att begränsa uppvärmningen av jorden så måste riktiga förändringar åstadkommas.

Strategin för att begränsa växthusgaserna behöver utvecklas.
Jag anser att vi gröna behöver lägga ett större fokus på två områden: utvinning av fossila bränslen och subventioner av fossila bränslen.

Kunskapen om växthuseffekten som en ödesfråga är äntligen accepterad och vitt spridd. Ändå vet vi att jordens makthavare inte har tagit till sig kunskapen i en rimlig omfattning. Hittills har vi hört mer prat än handling. Man skjuter problemen framför sig istället för att fatta beslut som medför riktiga förändringar.

Det är uppenbart att strategin måste förändras för att det ska vara möjligt att lyckas med det övergripande målet att begränsa jordens uppvärmning till två graders temperaturökning. För världssamfundet krävs ett nytänkande. Men det gäller även för den gröna rörelsen.

Hittills har vi gröna i stor utsträckning koncentrerat oss på att utveckla åtgärder för att begränsa konsumtionen eller användningen av fossila bränslen och ibland också om att effektivisera energianvändningen. Gröna skatter har blivit och är en väsentlig del av den ekonomiska politiken. Vi också talat för att investera i en hållbar infrastruktur när det gäller energi och transporter. En förändring av livsstilen måste stödjas och möjliggöras genom politiska beslut. De nationella insatserna har dominerat för många av oss. Det har varit och är ett viktigt arbete som måste fortsätta. Klimatfrågan är global men alla utsläpp är lokala. Men vi ser idag hur det arbetet långt ifrån är tillräckligt för att skapa den kursändring som är nödvändig. Vi behöver ett mer internationellt fokus och delvis nya perspektiv.

På det internationella området ställer många politiker och forskare, även gröna, sitt stora hopp till olika marknadssystem med utsläppsrättigheter. I Europa har vi sett sådana system i aktion i några år. Det kan vara en del av en lösning i framtiden, men hittills har de inte gett någon positiv effekt. De har snarare bidragit till en argumentation om att avskaffa de gröna skatter som finns och som faktiskt fungerar för att begränsa utsläppen. Jag tror att det kan vara farligt att hoppas alltför mycket på handel med utsläpp. Handelssystemen måste omfattas av väldigt många länder. Ska det fungera så krävs också myndigheter som har kontroll över situationen och företagen i de olika länderna och ett minimum av korruption. Dessutom måste vi ha politiker som vågar skära ned tilldelningen i en grad som gör att en hel del företag inte kommer att överleva. Har vi sådana myndigheter? Har vi sådana politiker? Har vi medborgare som väljer sådana politiker? Hittills är svaren på alla dessa frågor tyvärr nej. Ännu svårare är det att tro på någon form av ransoneringssystem med personliga utsläppsrätter, som en del gröna verkar för. Jag tror helt enkelt att det inte fungerar i praktiken.

Inriktningen på det globala arbetet för att begränsa utsläppen måste förändras. Vi behöver åtgärder och överenskommelser som kan få global effekt utan att kräva alltför omfattande byråkratiska kontrollsystem och som är begripliga. Det är också nödvändigt att hitta lösningar som har global effekt även om alla länder inte är med.

Utvinning
Jag har några förslag. Ett område handlar om utvinning eller tillförsel av fossila bränslen. Vi i den gröna rörelsen har hittills sett till användningen eller konsumtionen. Det räcker inte. Det finns t.o.m. en risk för att en minskning av användningen av fossila bränslen i en del av världen leder till lägre priser och ökad förbrukning i andra delar av världen. Jag tror att det är nödvändigt att vi också driver på för att få ett betydligt större fokus på tillförseln, på utvinningen av framförallt olja och kol.

Vi har en extremt motsägelsefull situation. Å ena sidan så vet vi att vi inte kommer att klara klimatfrågan om vi använder och eldar upp den olja som vi redan har hittat och känner till. Å andra sidan så satsar människan mer än någonsin i historien på att hitta nya oljekällor, Varje liter olja som tas upp ur jordens innandöme kommer att användas. Varje liter olja som människan inte tar upp från jordens lager har därför en effekt. Både genom att den begränsar utsläppen och genom att den bidrar till högre priser.

Jag är definitivt ingen beundrare av den tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatcher. Men i den här meningen är hon, om än oavsiktligt, den politiker som kanske mer än någon annan lyckats bidra till minskade utsläpp när hon såg till att kolgruvorna i England stängdes. Utan alla andra jämförelser så behöver världen fler politiker med ett sådant mod.

Vad innebär det idag?
En viktig och akut fråga de närmaste åren kommer att handla om Arktis. De senaste decennierna har nästan hälften av nordpolens vinteris försvunnit. Inom några år kan Arktis vara isfritt på sommaren och temperaturen blir så hög att det inte längre begränsar exploateringen av naturresurserna i området. Här finns enorma tillgångar av bland annat olja och gas. Om världen lyckas förhindra eller begränsa utvinningen av fossila bränslen i Arktis så handlar det om att vi stoppar användningen av kanske mellan 20 och 25% av jordens fyndigheter.

Frågan är minst sagt aktuell. Våra oljeproducerande grannländer har redan inlett en kapprustning för att kapa åt sig så stora delar som möjligt av kakan. Nästa tisdag är det ett utrikesministermöte med Danmark, Norge, Ryssland, Canada och USA i den här frågan. Sverige borde reagera offentligt i den här frågan.

Idag finns ett fördrag som reglerar och begränsar exploateringen av Antarktis, The Antarctic Treaty System från 1959 som kompletterades 1998 med ett protokoll om miljöskydd. Protokollet förbjuder alla aktiviteter som har med mineralutvinning att göra. 46 länder har skrivit under fördraget. Ett liknande fördrag för Nordpolen skulle ha enorm betydelse. Det närmaste decenniet kommer att vara avgörande även i den här frågan. De Gröna världen över behöver enas i att kräva ett avtal för Arktis som stoppar utvinningen av olja och gas i åtminstone ett hundra år. Ett avtal som stoppar exploateringen av nordpolen är en fråga som måste föras in i klimatförhandlingarna genast.

Frågan om utvinning är också en fråga inom Sverige. Regeringen ska inom kort besluta om ev. tillstånd till ett företag att starta utvinning i Östersjön. Det handlar om stora kvantiteter. Man talar om 20% av Sveriges årsförbrukning i tjugo år. Regeringen borde säga nej. Världen mår bättre om oljan får ligga kvar.

Begränsa utvinningen och inte en krona mer av offentliga medel till investeringar i fossila bränslen borde kunna vara politiska mål att arbeta för nationellt bland gröna partier

Subventioner
En annan strategisk fråga handlar om subventioner. Idag är omfattande subventioner som stödjer ökade koldioxidutsläpp vanliga i både rika och fattigare länder. Några exempel: I Tyskland subventioneras fortfarande kolbrytning. I Sverige, liksom i hela världen subventioneras flyg och flygplatser, både genom lägre skatter och direkta stöd. I Argentina liksom i många andra länder subventionerar regeringen bensin och diesel. I Buenos Aires kan man därför köpa bensin till priser under världsmarknadspriset på olja. Det är inte särskilt ovanligt att valrörelser handlar om vem som kan lova mest billig eller gratis energi. Jag såg det senast när jag medverkade som valövervakare i Georgien i januari. Frågan om avveckling av subventioner av fossila bränslen borde föras in i förhandlingarna om ett nytt klimatavtal.

Det här är, tror jag, nödvändiga och möjliga inslag i ett kommande och grönare internationellt klimatavtal. Det är politik som är avgörande för att nå en förändring. Grön politik är nödvändig idag. Vi har inte tid att vänta en generation till.

Jag hoppas att årets partikongress här i Östersund ska vara ytterligare ett litet steg på vägen för alla oss som vill.
Tack ska ni ha!