Martin Öberg: ”Jag blev ert monster”
Jag heter Martin Öberg. Ja, jag vet, jag ser inte ut som en Martin Öberg. Det har sagts mig förut.
Det tycks vara viktigt för många att berätta att jag avviker, att det är något fel i min svenskhet. Att komma ut som bög var en barnlek jämfört med att komma ut som svensk.
Jag berättar det här för att ni tror att det inte finns någon rasism i Sverige. För att det har kommit enkätundersökningar som visar att svenskar blir mindre rasistiska. Och att segregationen och det hårdnande samhällsklimatet inte kan kallas rasism, utan handlar om kulturskillnader och integrationssvårigheter.
Men vi som är adopterade är speciella på det sättet. Vi har aldrig haft någon annan kultur.
Vi heter svenska saker, vi har svenska föräldrar och vi har levt hela våra medvetna liv i Sverige. Vi är inga invandrare, inte i den betydelsen. Det vi råkar ut för är inget annat än rasism, eftersom det enda som skiljer oss från er "riktiga" svenskar är just rasen.
Vi kallas överkänsliga, vi som reagerar på rasismen. Men vet ni hur man blir överkänslig mot något? Man utsätts för det om och om igen. Allergiläkarna kallar det för sensitisering, och är man tillräckligt sensitiserad behövs det inte mycket för att ta en tillbaka till helvetet.
Jag är tio år gammal och bor i ett litet samhälle utanför Växjö. En ensamstående mamma med ett adopterat negerbarn, vi är skavanken som skaver bland de ständigt nymålade husen.
Visst har jag kompisar, men ingen annan låter mig glömma att jag är "Neger". En gång fantiserar barnen ihop en lek om mina biologiska föräldrar, detaljerat beskriver de hur de torteras. En annan gång kommer någon på att så här brun blir man bara av att äta bajs.
Jag går i högstadiet inne i Växjö. Jag kallas Neger-Martin, Saliv och chokladbollar fastkletade på mitt skåp rinner ner på de rasistiska symbolerna.
Det är 90-tal, hakkorsen, öknamnen och vitmaktmusiken allt dånar hetsande för våld mot sådana som mig. Men det är inte mitt fel, försäkrar ”nationalisterna”, jag rår inte för att jag är här. Det är min mamma som är landsförrädaren, hon som ska hängas.
Jag växer upp och anpassar mig. Jag berättar om hur tacksam jag är som fick komma till Sverige, jag hade kunnat vara död om jag vore kvar i Sri Lanka.
Jag låter bli att vara obekväm. Jag håller upp dörrar åt tanter och försöker le bort deras rädsla. Jag går åt sidan när jag möter någon på trottoaren. Jag finner ro bland invandrare, där sticker jag inte ut.
Men värst av allt: än idag kan jag känna ett förakt när jag ser någon annan som är svart. En kall hundradels sekund, innan skammen överfaller mig och jag inser att jag är en vit man under min bruna hy, en vit man med den vita mannens blick.
Jag är kluven ända ner till roten. Ilska, trötthet, vrede, resignation. Jag vill bränna ner er värld eller bara somna in.
Värst är själva mellanförskapet. Jag hör inte hemma någonstans. För brun för att vara svensk, för svensk för att vara något annat.
Ni slutade aldrig att berätta det för mig, och det är i mitt blod och färgar allt jag gör. Jag blev ert monster. Jag hatar mig för det.
Det har tidvis varit lugnt. Men nu händer det igen. Frågan om var jag kommer ifrån egentligen blir vanligare igen. Rasistdebatten likaså.
Och kravet på tacksamhet och undergivenhet, på att vara ert bruna alibi som försäkrar er att det verkligen inte finns någon rasism i Sverige. Och rösterna som myndigt förkunnar att rasisterna måste få ta plats i yttrandefrihetens namn.
Och de ”obekväma sanningarna”.
Nu kommer det igen, och vi står i frontlinjen för en ny era av omänsklighet. För det är just det det handlar om. Ett känslomässigt avmänskligande. En förvägran att låta oss få existera här på samma villkor, bara för att vi ser ut som vi gör.
Jag heter Martin Öberg. Och jag hade så gärna velat vara svensk.
Men ni har aldrig låtit mig få vara det, och så länge jag lever kommer det att sitta som en hård och vass tagg i mitt hjärta.
Artikeln publicerades även på SVT Opinion lördagen den 5/7 2014.
