debattartikel publicerad 22 maj i Corren, skriven av riksdagsledamoten Rebecka Le Moine, gruppledare i Åtvidaberg Linda Ivarsson och gruppledare i Kinda Therese Görling.
På den biologiska mångfaldens dag, 22 maj, spirar livet, fågelsången fyller luften, grönskan gör sin återkomst. Men artrikedomen är också hotad, skriver Rebecka Le Moine, Linda Ivarsson och Therese Görling, Miljöpartiet.
I dag är 45 procent av Sveriges fågelarter och 35 procent av däggdjuren hotade eller nära hotade i den svenska rödlistan.
I generationer har människor brukat landskapet och samtidigt varit en del av det. Men under de senaste decennierna har balansen rubbats. På en livslängd har Sveriges natur, som den svenska folksjälen är så oerhört stolt över, förändrats och degraderats.
Möjligheten att plocka blåbär i en skog är något som många tar för givet, men blåbären trivs inte i dagens täta skogar. Sedan 1950 har blåbärsförekomsten minskat med 50 procent. Ålen som man åt i överflöd är akut utrotningshotad. Ängsblommorna hotas av igenväxning. Den vackra fjällugglan är klassad som utrotad i Sverige.
Men det finns hopp, för livet vill leva. Vi behöver nu samla kraft för att inte bara skydda naturen, utan för att steg för steg reparera den. Det handlar om att slå ängar, släppa bete på marker, släppa fram strömmande vattendrag, och ta fram vildheten i Sveriges vackra natur.
Detta är inte bara en vision att längta efter, utan konkret lagstiftning inom EU: Restaureringslagen. Till 2030 ska 20 procent av land- och havsområden restaureras, och städerna ska bli grönare. Det kan göra att både landsbygd och biologisk mångfald får blomstra.
Tänk bara på möjligheten för alla gröna lokala jobb. För varje krona som investeras i naturrestaurering, får vi mellan 8 och 38 kronor i samhällsnytta tillbaka, genom renare vatten, minskade översvämningar, pollinering, klimatanpassning och bättre hälsa.
Bävrar utrotades på 1800-talet, men för drygt 100 år sedan gjorde de comeback. I dag kan vi se både lövgroda i träden, och havsörn i skyn. Detta tack vare att vi visat handlingskraft och bestämt oss för att värna dessa arter.
I Östergötland är det också möjligt.
I Åtvidaberg handlar det om att bevara och restaurera unika miljöer som eklandskapen kring Adelsnäs och Bjärkebo, där många sällsynta arter lever. När marker växer igen eller ersätts av tät produktionsskog försvinner också livet som hör hemma där. I Hallaholm pågår redan arbete för att rädda gamla ekar och stärka den biologiska mångfalden, men mer behöver göras för att framtida generationer också ska kunna höra fågelsång i skogen, plocka blåbär och uppleva ett levande landskap.
I Kinda handlar det om att skapa ett grönt stråk genom tätorterna, gröna skolgårdar och ängsmarker som slås efter att blommor pollinerats. Vi vill också ha en heltidsanställd kommunekolog i Kinda kommun. Just nu pågår satsningen “Kisa vattenpromenad” som ska gynna många arter men även ge invånarna tillgång till miljön kring ån. Det är jättebra. Vi skulle även behöva satsning på skogar med höga naturvärden kring våra vattendrag.
Vi har hopp om livet, men vi har inte hopp om den nuvarande Tidöregeringen. Vi behöver ett maktskifte, och vi i Miljöpartiet kommer driva på för:
* Ett naturpolitiskt ramverk, som garanterar att naturen prioriteras oavsett vilken regeringen som styr.
* Hållbart nyttjande av skog och fisk, där vi går från storskalig rovdrift till småskaligt och långsiktigt brukande.
* En plan för hur vi kan restaurera naturen, där den som vill bidra ska gynnas.
På så sätt kan vi få rikare artrikedom och rikare liv.
