Det finns inget försvar för att fega ur
Hon har varit åklagare i femton år och advokat i närmare tre decennier. Ändå är det lätt att först uppfatta Inger Rönnbäck som försiktig, nästan blyg. Det intrycket varar inte särskilt länge. Bakom den lågmälda humorn och leendet finns en människa med bestämda uppfattningar om rättvisa, människovärde och den sjö hon numera har alldeles inpå sig. När det gäller Vättern uttrycker hon saken med ord från sitt yrkesliv: Det finns inget försvar för att fega ur. Inger Rönnbäck är Miljöpartiets andranamn på listan inför kommunvalet.
Inger talar lågmält, med en underfundig humor som ibland kommer in lite från sidan. Vid ett första möte ger hon nästan ett tillbakadraget intryck. En del skulle kunna ta henne för blyg. Det är ett misstag för sedan kommer svaren. Att linda in sina ståndpunkter verkar inte ligga för henne.
Hon har tillbringat större delen av sitt yrkesliv i och omkring rättssalar. Femton år som åklagare och närmare trettio år som advokat. Den som lyssnar en stund märker att försiktigheten inte gäller hennes åsikter.
Men allt började någon annanstans.
Korna
Inger växte upp på landsbygden i Norrbotten, på en gård med djur och en rörfirma. Som barn följde hon korna längs landsvägen ned till betet och hjälpte till när det var slåtter. Hon var också med vid slakten. Det satte spår.
– Ville inte äta kött, blev vegetarian, säger hon.
Mer än så gör hon inte av saken. Det är ett konstaterande snarare än en berättelse om någon stor omvändelse.
– Är norrbottning i hjärtat, men trivs gott här i Hjo.
Grannarna
Till Hjo och Hammarnsjorden kom hon med familjen 1982. De flyttade in bland de gula, röda och blå trähusen som låg tätt kring gemensamma gårdar. Där fanns många barnfamiljer, träd att klättra i och grannar som lärde känna varandra på ett sätt som hon fortfarande minns.
De vuxna delade vardagen. Det gällde både det roliga och det svåra.
När familjen flyttade därifrån en försommardag 1989 kom grannarna ut för att ta farväl. Barnen klättrade upp på hästkärran som användes vid flytten. Hon minns känslan av att lämna något alldeles särskilt.
I dag bor några av hennes barnbarn i samma område.
– Det känns fint.
Middagarna
Politiken kom in i hennes liv långt innan hon själv blev partipolitiskt aktiv.
Vid söndagsmiddagarna hos farmor och farfar kunde diskussionerna bli intensiva. Själv hade hon ibland hellre gått undan och spelat kort med ”de roliga kusinerna” men vuxenpratet fastnade.
– I familjen lärde jag mig om allas lika värde.
Under studietiden i Uppsala engagerade hon sig i Grupp 8, den feministiska rörelse som växte fram kring 1970. Någon lång partipolitisk karriär följde inte då.
I stället beskriver hon sitt engagemang som sakpolitiskt. Det kretsar kring djur, natur, rättvisa och humanitet.
– Klimatfrågorna har tillkommit och är nu akuta.
Barnen
Sedan kom 2015.
Som advokat företrädde Inger barn som hade flytt till Sverige. Arbetet kom nära.
– Det är något som skaver rejält i hur vi behandlar dessa människor.
Hon säger att upplevelserna var svåra att bära också för dem som hade till uppgift att företräda barnen juridiskt.
– Vi var många advokater som for illa i den rollen.
Det hon såg då har fortsatt att påverka hennes syn på politiken. Hon är starkt kritisk till den nuvarande regeringens migrationspolitik och människosyn.
– Vi har fått en regering med en människosyn som är alldeles förfärlig.
Det var inte Inger själv som tog initiativet till att kandidera politiskt. Det var Miljöpartiets lokala ordförande Magnus Nordqvist som frågade.
– Då kände jag att det inte fanns något val.
Det är en formulering som återkommer i samtalet. Inte politiken som lockelse, utan som ett ansvar hon till slut inte tyckte sig kunna avstå från. Nu har det engagemanget fått en partipolitisk hemvist.
Ansvaret
När Inger ombeds föreställa sig samhället om tjugo år blir svaren konkreta.
Hon vill se en politik som har vänt utvecklingen för klimatet och naturen och minskat de sociala orättvisorna. Människor med rötter i andra länder ska vara delaktiga på samma villkor som den som är född i Sverige. Djurens rättigheter ska väga tyngre.
Och så återkommer hon till Vättern. Hennes framtidsbild är påfallande enkel.
– Vi kan dricka vattnet och äta fisken från Vättern utan att bli sjuka.
Hon anser att Hjo, tillsammans med de andra kommunerna runt Vättern, har ett ansvar som inte går att skjuta ifrån sig.
Valet
När Magnus Nordqvist frågade om hon ville engagera sig politiskt upplevde Inger att hon inte längre hade något val men väljarna har förstås ett.
För henne står flera av höstens lokala frågor i förbindelse med sådant som följt henne genom livet. Synen på människor som befinner sig i utsatta situationer, djurens villkor och ansvaret för naturen. Efter ett helt yrkesliv med lagtexter, förhandlingar och rättssalar har hon ett juridiskt ord för vad hon tycker att kommunen inte längre kan göra.
Försvara passiviteten.
– Det finns inte något försvar för att fega ur.
