En kväll i Hjo som sa något om ödesvalet
Det blev en sommarkväll som lätt fastnar i minnet när Miljöpartiet i Hjo bjöd in till Vägval: Klimatet.
Omkring sextio Hjobor samlades utanför Lilla Park i Hjo den 14 augusti, mat serverades från Hjo eat wild, ett band som heter Förbannad men hoppfull och Malin Ulfenborg Willner sjöng visor som manade till eftertanke, en hästskjuts klapprade över Hjos gator. Därefter två föreläsningar och några samtal. Man kunde nöja sig med att beskriva det så men det gick att läsa in något större.
Det var en komprimerad version av en konflikt som delvis formar den svenska valrörelsen, frågan om huruvida en hållbar klimatpolitik är något man måste offrar sig för, eller något man vinner på.
Två berättelser om samma sjö
Magnus Nordqvist, lokal ordförande i MP Hjo, höll sitt anförande kort, vilket är ett underskattat politiskt grepp. Han räknade upp hoten mot Vättern. PFAS från Karlsborg, mångdubblade skjutövningar, gruvplaner vid Norra Kärr. Han lät dem tala för sig själva. Vilka risker är vi beredda att ta med vårt dricksvatten, löd den retoriska frågan. Den vänder de ekonomiska argumenten mot sig själva och avslöjar hur konstig den alltid varit.
Rent vatten är inte vilken resurs som helst. Det är förutsättningen för liv och den gränsen borde inte vara politisk, den är biologisk. Kroppen är till största delen vatten. Det finns ingen skiljelinje mellan Vättern och oss där föroreningen stannar på ena sidan. Man kan spekulera i fastigheter eller aktier. Går det fel, förlorar vi pengar. Spekulerar vi med dricksvatten och det går fel, finns det ingen sjö att köpa tillbaka, inget kvitto att lämna in.
För Tidöregeringen verkar Vättern vara en rad i ett kalkylark, en post som kan gå plus eller minus. Men naturen är främmande för den typen av bokföring. Den som förgiftar sitt dricksvatten förgiftar inte bara en sjö, den förgiftar sig själv, sina barn, sina grannar, sin framtid.
Lasterna som argument
Mattias Goldmann, som skrivit ”Klimatsynda”, gör kvällen till mer än bara ett trevligt möte. Hans tes är i grunden en kritik av hur klimatrörelsen själv har argumenterat. Genom att göra omställning till en fråga om att avstå saker, menar han att miljörörelsen gjort sig själv en björntjänst. ”Byt inte livsstil för att rädda klimatet, rädda klimatet för att bevara din livsstil”, är hans budskap.
Han tar de sju dödssynderna, vänder på dem och visar att de kan användas för att göra gott. Den girige tjänar mest på att satsa på det klimatsmarta, eftersom det är dit kapitalet är på väg att flytta. Den late slipper dåligt samvete, eftersom den bekvämaste vägen råkar sammanfalla med den som sparar mest energi. Det är retoriskt smart, men det är också något mer. Ett konstaterande om att uppoffringsspråket har ett bäst-före-datum och att det passerades för länge sedan.
Man ska inte överdriva hur nytt greppet är. Moralfilosofer har lekt med lasternas produktiva sida i århundraden. Men i just det här sammanhanget, en valrörelse där klimatfrågan riskerar att tappas bort bland andra kriser, blir det ett skarpt argument. Att göra rätt behöver inte kännas som ett straff. ”Nu hejdar vi klimatförändringarna genom att plocka fram de sju klassiska dödssynderna. Begår vi dem alla, kan vi rädda klimatet!” Alla vinner på grön politik.
Det som inte går att göra ogjort
Carina Gustavsson avslutade kvällen genom att fördjupa deltagarnas kunskap om Norra Kärr specifikt. Ett dagbrott alldeles intill sjön, planerat på spekulation snarare än nödvändighet, med tungmetaller och radioaktivt avfall som en förutsedd del av processen snarare än en olycka i marginalen. Vätterns 300 000 dricksvattenkonsumenter är utsatta för stora risker utan att någon frågat dem. Och skadan, om den sker, går inte att förhandla tillbaka. Det är den punkt där retorik om lust och lättja slutar räcka, för vissa beslut är irreversibla på ett sätt som inte tål att paketeras om.
Men behövs inte gruvan för elektrifieringen? Nej. Till att börja med vet ingen om gruvan ens lönar sig. Tekniken för att bryta den här malmtypen har aldrig fungerat i lönsam skala någonstans i världen och halten i berget ligger långt under vad branschen själv brukar kräva. Samtidigt finns en rikare källa redan oanvänd, i uttjänta magneter och batterier som knappt återvinns i dag. Man riskerar alltså ett dricksvatten för en metall som finns någon annanstans, med en teknik som inte fungerar, för en vinst ingen kan garantera.
Det är också där valet, konkret, kommer in. Beslutet om gruvan avgörs inte i Hjo. Det avgörs av vem som får makten att avgöra det och den makten delas ut i september. Tidöregeringen har visat var de står. En kväll i en park med mat och musik påminner om vad handlingen, rösten, faktiskt betyder. En sjö som antingen finns kvar som den är, eller inte.
