Johan Hambraeus

Jag har varit engagerad hela livet – men inte inom politiken förrän hösten 2025 när jag kände att det inte längre gick att vara tyst. Främlingsfientligheten – eller kanske ska man säga rädslan för människor som man uppfattar annorlunda än sig själv – har under senaste åren blivit så accepterad att det kan uttryckas i både tal och handling utan reaktion. Det skrämmer mig! Och det som skrämmer är inte bara det otäcka med de människor som driver främlingsfientligheten utan lika mycket blir jag skrämd av vad som händer med alla som tysta ser på och låter det ske.

Miljöpartiet är det parti jag uppfattat tydligast tar strid för alla människors lika värde. Det parti som vågat ifrågasätta den främlingsfientliga asyl och invandringspolitiken även när nästan hela samhället förblindades och trodde att ensamkommande flyktingar från ett krigshärjat Afghanistan skulle betyda Sveriges undergång.

Det finns frågor som man uppfattar självklara, så självklara att man inte förstår det är något man behöver driva. Miljöfrågorna har varit det för mig. Det har känts självklart att alla väl vill andas ren luft, kunna dricka och bada i rent vatten och få promenera i en skog som inte förstörts av nedskräpning och rovdrift. Och att även ens barn ska få uppleva detta. Men jag har börjat förstå att det finns människor som inte ser sambandet mellan det de själva gör och vad som händer i naturen. Därför behövs det ett parti som Miljöpartiet som sätter människor (nu levande och framtida) i centrum, som värderar naturen och djuren högre än snabba ekonomiska vinster och som inte gör skillnad på människor. Varken kön, ålder, ursprung, religion eller sexuell läggning har någon betydelse för vi är i grunden bara människor.

I mitt jobb som läkare och som forskare har människor i utsatta positioner alltid varit en stor och viktig del. Och när man möter människor, lyssnar och sätter sig in i deras situation så blir det så tydligt hur lika vi alla är. I min ungdom skrev jag en dikt som formulerade att hat inte finns. Det som uppfattas som hat är en blandning av rädsla och likgiltighet. När man är rädd och saknar förmåga till – eller vägrar försöka – att känna med en annan människa det är då hatet kan gro. Men om vi känner med andra människor, och om vi kan övervinna vår rädsla, då finns det inte heller någon grogrund för hat.

Olof Palme sa att ”Politik är att vilja”. Jag vill! Jag vill ha ett öppet samhälle där alla människor har samma värde, samma rättigheter och ges samma möjligheter. Där inte bakgrund, hudfärg, kön eller andra saker hindrar. Ett samhälle där det värnas om naturen klimatet och miljön. Ett samhälle vi alla kan och tillåts leva i både i dag och i framtiden.

Född och uppvuxen i Umeå och bott en stor del av livet i Ångermanland, Västerbotten och Lappland. Tre egna barn och fyra bonusbarn. Gift med Kjerstin

Jag har alltid levt med djur i min närhet. Hundar och katter förstås men även under många år hästar, får och höns. Under ungdomen gick jag även lantbruksskola och jobbade som lantarbetare och avbytare i mjölkgårdar.  Men rida och köra häst är det nu snart 10 år sedan jag senast gjorde. Idag har vi enbart hundar i familjen.

För drygt 10 år sedan flyttade vi ned från Skellefteå till Vallentuna. År 2019 köpte vi hus på Blidö där vi nu är bofasta. Där har vi även en liten keramikstudio där vi tillverkar och säljer hantverk.

Legitimerad läkare, utbildad i Umeå.

Specialist i anestesiologi och intensivvård, allmänmedicin och smärtlindring.

Jobbat på Örnsköldsviks lasarett, Norrlands universitetssjukhus och Åsele sjukstuga.

Forskat inom virologi vid Umeå universitet. Jobbat på flygambulans

Initiativtagare till den första nationella konferensen i Glesbygdsmedicin i Åsele vilket blev starten på Svensk glesbygdsmedicinsk förening.

Sedan 2003 jobbat med interventionell utredning och behandling av långvarig smärta vid Smärtkliniken Eques Indolor. Initialt i Umeå, sedan flyttad till Vallentuna och numera Kungsholmen, Stockholm.

Doktorerat i hälsoekonomi med avhandlingen ”Interventional pain management focused on zygapophysial joint pain: a health-economic evaluation”