Mattias Ekenberg- #2
Från min mammas flykt till mitt eget engagemang
Jag har ofta funderat över varför vissa frågor berör mig så djupt. Varför människors lika värde, solidaritet och rätten att få höra till aldrig har varit förhandlingsbara för mig. Svaret finns nog långt innan jag själv blev politiskt engagerad.
Min mamma växte upp utanför Berlin under andra världskriget. När Berlinmuren byggdes lyckades hon ensam fly till Västberlin och lämnade sina föräldrar och fem syskon bakom sig. Hon visste inte när, eller ens om, hon skulle få träffa dem igen.
Min pappa växte upp i Haga i Göteborg, på samma gata som Albert och Herbert en gång gjorde. Två helt olika livsöden möttes så småningom och blev min familj.
Jag heter Mattias Ekenberg, är född 1970 och uppvuxen i Partille. I dag bor jag tillsammans med min fru och vår hund i Hultafors, med utsikt över sjön. Hit flyttade vi 2010 för att skapa ett lugnare liv.
Människor har varit den röda tråden genom hela mitt vuxna liv. Jag utbildade mig till lärare, arbetade några år i skolan och gick sedan vidare till att arbeta med spelberoende. Sedan 2011 driver jag eget företag där jag arbetar med samtalsterapi. Under alla dessa år har jag mött människor i både glädje och djup kris. Jag har lärt mig att de flesta människor inte behöver dömas – de behöver bli sedda, lyssnade på och få rätt stöd.
Föreningslivet har alltid varit en självklar del av mitt liv. Som barn spelade jag fotboll i Jonsereds IF, handboll i Sävehof och bordtennis i Partille Pingis. I dag är jag engagerad i styrelsen för Bollebygds Sportklubb. Jag vet vilken kraft det finns när människor möts kring ett gemensamt intresse. Där byggs gemenskap, ansvar och framtidstro – värden som inget samhälle har råd att ta för givna.
Den verkliga vändpunkten kom 2015.
Min fru och jag valde att bli familjehem och öppnade vårt hem för tre ensamkommande ungdomar från Afghanistan. För oss handlade det om att ge några unga människor trygghet när de behövde den som mest.
Men samtidigt upptäckte vi ett Sverige som jag tidigare inte trodde fanns. Vi möttes av hårda angrepp, grova anklagelser och två mordhot. På nätet påstods att vi hjälpte människor för pengar eller av ännu mörkare motiv. Jag blev både arg och ledsen över hur snabbt människor kunde avhumaniseras.
Det var då jag bestämde mig för att engagera mig politiskt.
Jag läste partiernas program och återkom gång på gång till Miljöpartiet. Det var inte en enskild sakfråga som avgjorde mitt val. Det var värdegrunden. De tre solidariteterna – solidaritet med människor, med djur och natur samt med kommande generationer – stämde överens med den människosyn jag burit med mig hela livet.
För mig handlar politik inte om att skapa vinnare och förlorare. Den handlar om att bygga ett samhälle där människor får möjlighet att lyckas.
Jag vill att barn ska ha en meningsfull fritid, oavsett om den finns på fotbollsplanen, i kulturskolan, på teatern eller i en scoutlokal. Jag vill att föreningslivet ska ses som en av kommunens viktigaste samarbetspartners. Jag vill att människor som kämpar med psykisk ohälsa eller beroende ska mötas av stöd i tid, inte när problemen redan blivit övermäktiga. Och jag vill att omställningen till ett hållbart samhälle ska vara möjlig för alla – inte bara för dem som har störst ekonomiska resurser.
Jag tror på ett samhälle där omtanke och ansvar går hand i hand. Där vi tar hand om både människor och miljö. Där vi investerar i förebyggande arbete i stället för att betala priset när problemen vuxit sig stora.
Jag är nog mindre arg i dag än jag var för några år sedan. Erfarenheterna har lärt mig att ilska sällan förändrar människor. Samtal, respekt och nyfikenhet gör det oftare.
Det är också den politiker jag vill vara.
Jag kommer aldrig att ha alla svar. Men jag lovar att alltid lyssna, att alltid stå upp för människors lika värde och att alltid arbeta för ett Bollebygd där fler känner hopp inför framtiden.
Det är därför jag är miljöpartist. Och det är därför jag hoppas att du vill ge Miljöpartiet ditt förtroende.