Det sägs ibland att politik handlar om att våga tänka stort. Det ska vi göra, men
ibland handlar ansvar om motsatsen – att hålla fast vid det som faktiskt fungerar.
Jag har förståelse för att Liberalerna haft en tuff tid och vill visa handlingskraft.
Men när det mitt i en klimatkris och i ett av de mest allvarliga säkerhetslägena på
decennier landar i ett förslag om att utreda kärnkraft i Borås, då är det svårt att se
det på något annat sätt än som ett anmärkningsvärt och oansvarigt förslag.
Vi behöver lösningar som finns inom räckhåll. Inte idéer som ligger decennier bort.
För det är det som skaver i hela den här diskussionen. Kärnkraft – särskilt i den
småskaliga form som nu lyfts – presenteras som något konkret och nära. Men i
verkligheten är det dyrt, tekniskt osäkert och långt ifrån färdigt. Det är inte en
lösning på Borås energibehov. Det är ett löfte om något som kanske kan finns där
om 15–20 år.
Och det är klart man kan utreda. Det kan man alltid göra. Men, politik handlar
också om att prioritera. Om vad vi signalerar till boråsarna att vi tycker är
realistiskt. Vad vi väljer att lägga tid och pengar på att se närmre på.
Att i det läget börja prata om kärnkraft i en inlandskommun som Borås, utan ens
ett förslag på var eller hur, är inte riktigt att ta ansvar. Det är att flytta fokus.
För låt oss vara ärliga: var ska det här ligga?
I Borgstena – där liberaler stoltserar med sitt nej till vindkraft, fastän det var ett
enat beslut?
I Seglora? Äspered? Bredared?
Nära vatten bor människor. Viskan räcker inte till för någon storskalig kylning,
iallafall inte utan stora konsekvenser på miljön. Alternativet är stora anläggningar
med luftkylning, med energiförluster och ett konstant industribuller på uppemot
90 dB.
Det här är inte en abstrakt diskussion. Det handlar om människors vardag, deras
trygghet och deras närmiljö.
Och där tycker jag att många boråsare har rätt att känna en oro – och rätt att få
tydliga svar.
I stället får vi något som liknar ett slags politiskt experiment. Ett “tänk om” som
presenteras som handlingskraft.
Det påminner lite om att vilja lösa skolans problem genom att prata om vackrare
skolbyggnader. Det låter bra – men det träffar inte det som faktiskt behöver göras.
För vi vet ju vad som fungerar.
Vi kan bygga ut vind och sol. Vi kan satsa på batterilagring som redan idag jämnar
ut variationer. Vi kan arbeta med flexibilitet och energieffektivisering. Det går att
göra inom några år. Det ger effekt i närtid. Och det pressar priserna.
Stabilitet i elsystemet skapas inte av ett enskilt kraftslag, utan av hur systemet
hänger ihop. Det är där utvecklingen sker – i Sverige och i Europa.
Det är också där ansvaret ligger.
För ansvaret handlar ytterst om två saker: att få fram el i tid och att göra det på ett
sätt som människor känner sig trygga med.
Att då prioritera en teknik som inte är redo, som kräver stora ekonomiska
åtaganden och som saknar lokal förankring, är inte att vara modig. Det är att ta
risker med andras vardag.
Och så den ständiga återkomsten till historien – att Miljöpartiet skulle ha “lagt ner
kärnkraften”.
Det är en politisk berättelse som är bekväm att upprepa, men som inte riktigt
stämmer med verkligheten.
Besluten att stänga reaktorer fattades i stor utsträckning av bolagen själva,
utifrån lönsamhet och investeringsbehov.
Men ärligt talat – det spelar mindre roll nu.
Vi kan fastna i en historiedebatt. Eller så kan vi göra det som politiken faktiskt är
till för: lösa problem.
Borås behöver mer el. Det är sant.
Men Borås behöver mer el nu – inte om två decennier. Och kanske är det just där
skillnaden går.
Mellan att vilja prata om framtiden – och att faktiskt ta ansvar för den.
Linnea Kläth (MP).
