Tidöregeringens omläggning av biståndspolitiken framställdes som ett skifte mot kvalitet, effektivitet och resultat. Retoriken kunde låta tilltalande. Men i praktiken ser vi nu något helt annat: nedmontering av ett bistånd som tidigare bidrog till att stärka mänskliga rättigheter, jämställdhet och klimatarbete globalt, skriver Janine Alm Ericson, biståndspolitisk talesperson, på Aftonbladets debattsida.
Tidöregeringens biståndspolitik är ett verkligt sorgebarn. Efter att i förra valrörelsen svärtat ner biståndet med allehanda anklagelser om korruption och svarta hål, fick Moderaterna denna mandatperioden ansvar för frågorna. Nu skulle man förändra biståndet i grunden och flytta fokus från volym till kvalitet och resultat – det lät kanske bra, men resultatet blev förödande.
Sedan Sverigedemokraterna fick bestämmanderätt över regeringen har biståndspolitiken i hög grad gått ut på att misstänkliggöra, rasera och förhindra internationellt arbete för klimat, kvinnor och mänskliga rättigheter. Det har fått konsekvenser. Stödet till FN:s institutioner som arbetar med just det har avslutats eller drastiskt minskat.
Offentligt har Tidöregeringen inte velat kännas vid några sådana ändrade prioriteringar. Man har hållit sig till talepunkterna om effektivitet och transparens i biståndet, men nu håller det inte längre.
Raka motsatsen till transparens och effektivitet
Det senaste exemplet på det är Sverigedemokraternas egen biståndsorganisation Hepatica, som i flera år gjorde så dåliga ansökningar att de inte fick några stöd från Sida. Ansökningarna konstaterades gång efter gång vara undermåliga i så gott som alla avseenden. Men när Sverigedemokraterna fick inflytande över biståndspolitiken – då fick de inte bara godkänt på ansökningar, de fick också mycket pengar. Det är raka motsatsen till transparens och effektivitet.
Och nu fortsätter farsen. I onsdags rapporterades det om att Hepatica inte lämnat fullständiga uppgifter om vart deras pengar tar vägen, men att de nu ändå får ytterligare 23 miljoner utbetalt. Dagen efter det konstateras det att svenska biståndspengar, genom Sverigedemokraterna, har använts till att finansiera abortmotstånd. Tyvärr tar det inte slut där. Samma biståndsstiftelse säger sig stötta organisationer som verkar för jämställdhet i Östeuropa – men organisationerna själva har inte sett röken av ett sådant samarbete. Det är alltså en ren bluff.
Nu är det dags för biståndsminister Dousa att sätta ned foten, men frågan är om han ens vill? Det är ju trots allt han som gått de högerkonservativa krafterna till mötes genom ändrade regler så att Hepatica kan stötta andra högerspöken som vill slå ner på kvinnors rättigheter runt om i världen.
Trumps USA går nu främst i ledet i kampen mot kvinnors rättigheter. Det innebär att organisationer som tar emot amerikanskt bistånd måste säkerställa att inga av deras aktiviteter, även sådana som finansieras av andra länder, strider mot USA:s linje i frågor om abort, könsidentitet och mångfaldsarbete. Om de inte följer reglerna riskerar de att förlora finansiering och till och med tvingas återbetala redan använda medel. Det här skapar en enorm osäkerhet för FN‑organ och civilsamhällesorganisationer som arbetar med kvinnors deltagande i fredsprocesser, skydd mot våld och breda insatser för jämställdhet.
Tog över ett effektivt bistånd i världsklass
Jag har inte hört ett ljud av kritik från den svenska regeringen. Det är kanske det mest talande.
Tidöregeringen tog över ett effektivt och transparent bistånd i världsklass. Ett som lyfte människor ur fattigdom och förtryck, fokuserade på kvinnors rättigheter, främjade fred och konfliktförebyggande, som sänkte utsläpp och byggde motståndskraft i lokalsamhällen runt om i världen.
Det var ett bistånd som gjorde skillnad – och som byggde på transparens och tydliga principer. I dag ser vi i stället ett bistånd som riskerar att bli ett verktyg för snäva politiska prioriteringar, med minskad insyn och otydligare mål.
Tidöregeringen har förvandlat biståndet till en pengapåse för egna prioriteringar, med oklart syfte och sämre insyn. Turerna med Sverigedemokraterna och deras organisation Hepatica är bara den senaste i raden av skandaler.
Det är därför hög tid att biståndsminister Dousa klargör var regeringen står. Ska svenska biståndsmedel fortsatt bidra till global rättvisa, jämställdhet och klimatomställning – eller accepteras en utveckling där resurser används utan tillräcklig insyn och i strid med grundläggande rättigheter?
