Märta Stenevis språkrörstal på kongressen

Det talade ordet gäller.

Kära vänner,

jag har slitit med det här talet. Länge letade jag efter orden utan att få fatt i dem. Den sorg som ätit sig in i kroppen under hösten hade tagit alla ord.

Sorgen över framtiden. Över den globala uppvärmningen som skenar när 2023 ser ut att slå alla rekord. Över sönderslagna ekosystem både nära och långt borta.

Sorgen över renen som trängs undan av industrin och svälter i de varma vintrarna. Över fisken i Östersjön som nu utplånas för kortsiktiga vinster, skogsbränderna och översvämningarna som avlöser varandra. Över den uråldriga skog som snart inte finns mer, över alla de arter som därmed kommer försvinna för alltid.

Sorgen över de människor som försvunnit för alltid. Den brutala våldsvåg som svept över Sverige, barnen som dödat och dödats på våra gator.

Sorgen över morden det inte talas om denna höst. Våldet mot kvinnorna i deras hem, mot barnen, den tysta pandemin som än en gång får stå tillbaka i rapporteringen.

Sorgen över Rysslands anfallskrig mot Ukraina och alla barn som tvingats lämna sina hem. Sorgen över alla de israeler som dödades av Hamas den 7 oktober, och sorgen över alla de mer än elvatusen palestinier som dödats sedan dess, utan någonstans att fly.

Alla dessa barn. All denna död.

Jag har känt en överväldigande, förlamande sorg över hatet och rasismen. Över antisemitismen och islamofobin, afrofobin och rasismen som riktas mot samer. Sorg och förtvivlan över en värld som bara kan se i svart och vitt, och som därmed missar det mest grundläggande:

medkänsla, värdet av ett liv – vår delade mänsklighet.

***

I sorgen sökte jag sätt att hantera den. Jag sökte upp sinnesrobönen.

“Ge mig sinnesro att acceptera

det jag inte kan förändra;

mod att förändra det jag kan;

och förstånd att inse skillnaden.“

Jag kämpade med innebörden. Klängde mig fast vid modet och försökte förstå vad som går att förändra. Slet med orden. För hur finner man sinnesro inför hatet, inför den hänsynslösa förstörelsen av liv och natur? Hur accepterar man dödandet?

Men så ramlade jag över en fortsättning på bönen. Jag vet inte om den har samma upphovsman, men jag vill läsa ett par stycken för er:

“Låt dock aldrig min sinnesro bli så total

att den släcker min indignation

över det som är fel, vrångt och orätt.

Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder

och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta

om möjligheten att nå en förändring

bara för att det som är fel är lag och normalt,

att det som är vrångt och orätt har historia.”

Sorgen är så stor och mörkret så nattsvart, men mina vänner:

Misströsta aldrig om att förändring är möjlig.

Förändring är möjlig – och nödvändig.

För när Jimmie Åkesson installerade sina lydpartier på Rosenbad var det för att göra det som är fel till lag och normalt.

Att öka utsläppen kallas effektiv klimatpolitik.

Att fiska ut Östersjön kallas att skydda det småskaliga fisket.

Regeringen vill fälla tusenåriga tallar för att göra mer plats för trädplantager och kallar det politik för den svenska skogen.

Regeringen vill lägga miljarder av skattebetalarnas pengar på dyr el samtidigt som de stoppar utbyggnaden av den billiga. De fördömer Putins anfallskrig, men köper obekymrat de fossila bränslen som finansierar kriget.

Att låsa in 13-åringar på livstid kallas för förebyggande arbete, trots att brottet redan begåtts.

Yttrandefriheten ska skyddas, men bara så länge det inte framförs åsikter som går emot regeringens linje.

Likhet inför lagen gäller inte längre när SD-regeringen inför olika lagar och regler gäller beroende på var du är född.

Regeringen jobbar hårt för att få svenska folket att tro på lögnen att brunt är grönt, att fel är rätt och att repression gör oss tryggare. Men vi deltar inte i det politiska spelet. Låt oss säga som det är:

Ulf Kristersson står naken.

Ulf Kristersson står naken. Utan makt, utan politik, och utan ideologi. Statsministern är otroligt naiv om han tror att han har något att säga till om.

Regeringspartierna har inte svenska folkets förtroende och inte deras mandat. Tre partier förlorade valet men vann makten när de sålde sina värderingar till Sverigedemokraterna. Det är en lydregering till en rasistisk, nationalistisk rörelse med rötterna i nynazismen. Och deras enda gemensamma politiska projekt är makten.

Visst är det sjukt, som några kloka ungdomar nära mig uttryckte det i valet.

Kära miljöpartister: Regeringen är naken. Men misströsta aldrig om möjligheten att nå förändring.

Se er omkring. Det här är Miljöpartiet. Det här är ni. Mina vänner som är så grundade i det som är rätt och riktigt, och så outtröttliga i er kamp.

Världen brinner – men det gör vi också.

Miljöpartister. Kollegor. Älskade vänner. Jag hade inga ord, men det har jag nu. Därför att när jag ser er så minns jag. Att vara miljöpartist är inte att acceptera våldet. Inte att förlika sig med det som är orätt. Att vara miljöpartist är inte att trösta sin sorg eller dämpa sin smärta.

Nej. Vi eldar under vår vrede och står upp mot det som är orätt, och vi gör det TILLSAMMANS.

Med er hittar jag mina ord. För vi må ha varit uträknade inför valet, men vi reste oss och kom tillbaka starkare. Och det var bara början.

Vi är beredda att sänka utsläppen så fort vi kan vrida nycklarna till Rosenbad ur händerna på Jimmie. Vi står redo att skydda den sista urskogen i Sverige, vi står redo att stoppa bottentrålning och rädda sillen, vi vill stoppa oljeberoendet och importen av rysk olja och gas, NU.

Ge oss bara chansen så ska vi återupprätta välfärdssystemet så att skolan än en gång blir till för barnen och inte för aktieägarna. Vi ska rusta vården så att den finns där när vi behöver den, där vi föder och föds, när vi brutit armen för att vi ramlat i klätterställningen eller brutit höften för att vi ramlat i hallen.

Vi ska bygga ut järnvägen, rusta upp den, och sänka priserna i kollektivtrafiken med Sverigekortet. Vi ska minska biltrafiken i städerna och trycka gasen i botten för elektrifieringen på landsbygden.

Vi ska ge undersköterskor, barnskötare, hemtjänstpersonal och alla de andra oumbärliga kuggarna i vårt samhälle lön för sin möda. Det är hög tid att värdera deras arbete för vad det är värt. Ge dem vettiga löner – inte utvisa dem.

Och vi ska återupprätta rättsstaten. Vi ska sätta igång ett riktigt förebyggande arbete. Ett arbete som syftar till att inga barn i Sverige ska utsättas för eller begå brott. Vi ska än en gång bli ett land som värnar rättssäkerheten i våra system, som slår vakt om det som borde vara självklart – att alla människor som lever i Sverige ska vara lika inför lagen. Med samma skyldigheter och samma rättigheter.

För vi är stadsmiljöpartiet och livsmiljöpartiet. Vi är skogsmiljöpartiet och havsmiljöpartiet. Vi är det enda miljöpartiet – miljöpartiet de gröna.

Klimatet kan inte vänta. Inte heller barnen. Vi är redo för ett maktskifte NU.

Och nu vill jag säga tack.

De senaste fem åren har jag fått stå sida vid sida med Per Bolund. Han är den som brinner stabilt och tryggt och alltid visar vägen. Vi har varit igenom mycket, sett världen bli galen och navigerat i en stormande samtid. Per, jag vill säga tack. För din kunskap, din enorma erfarenhet, din skicklighet. Men också för din värme och vänskap, för kamratskap och stöd när vi haft svåra beslut att fatta. Tack.

Magnus P Wåhlin, Martin Marmgren och alla ni andra som kandiderade till språkrör: tack för er klokskap, ert engagemang och er vilja att axla ansvaret. Det är en ynnest att vara del av samma rörelse som ni.

Mina djupaste tack till er ombud för att ni gett mig förnyat förtroende. Mitt varmaste tack till Daniel Helldén för att du vill göra detta tillsammans med mig. Tillsammans med de andra kandidaterna och tillsammans med alla här inne går vi starka in i valrörelsen, både 2024 och 2026. För vi är ett lag. Ett parti. En rörelse.

Tack till alla er som gått före. Tack till er som jag får luta mig mot när det är tungt. Till Alice Bah Kuhnke och Bassem Nasr för att era ord ger mig hoppet tillbaka. Till Gustav Fridolin och Lotta Hedström för kloka råd och för att ni förankrar mig i partiets historia. Till Åsa Lindhagen och Henrik Blind för er vänskap när den behövs som mest, tack till fantastiska medarbetare och till kloka kollegor i partistyrelsen och riksdagsgruppen och förtroenderådet och tack till MP Malmö och mamma och tack till alla er! Alla ni underbara miljöpartister i hela landet som tar emot med pepp och glädje när jag än kommer och besöker er.

Tack till Per Gahrton, som saknas oss så. Tack för att du satte ord på det politiska behovet redan på sjuttiotalet. Tack för att du visade att vi kan vara en röst för fred. För frihet. För individens rättigheter och okränkbara värde. För planetens gränser. Tack för att du ville göra politiken varmare – och inte klimatet.

***

Miljöpartister. Kämpar.

Vi kommer inte sitta tysta. Vi kommer inte låta oss skrämmas.

Jag hade svårt att hitta orden, men det har jag inte längre. Med er hittar jag min röst, vår röst.

Vi är rösten för hopp istället för hat.

Tack.

Relaterade nyheter

Statsministern KU-anmäls av MP

MP: Därför röstar vi nej till DCA-avtalet

MP: C värnar skogsbolagen, inte skogsägarna

Kunde inte hitta några poster

Försök med en annan filtrering eller sökning.

Läs alla nyheter