Vad står på spel för Kalixälven och kommande generationer?
1. Bakgrund
Sommaren 2026 beviljade Bergsstaten det amerikanska bolaget Adelheid Holdings LLC två undersökningstillstånd för uranprospektering i Kalix kommun: Pålänge nr 3 (Dnr BS 200-889-2026, beslutat 23 juni 2026) och Kamlunge Väst nr 1 (Dnr BS 200-891-2026, beslutat 25 juni 2026). Tillstånden omfattar tillsammans omkring 1 650 hektar och gäller till 2029. Bolaget söker uran, yttrium, koppar, nickel och kobolt, med planerad diamantborrning som en del av undersökningsarbetet.
Tillstånden blev överhuvudtaget möjliga att söka sedan riksdagen den 5 november 2025 upphävde det förbud mot uranbrytning som gällt i Sverige sedan 2018. Förbudet slutade gälla den 1 januari 2026.
Den 15 juni 2026 beslutade riksdagen (174 mot 172) att helt avskaffa det kommunala vetot för uranbrytning, i kraft från den 15 juli 2026. En enskild kommun kan därmed inte längre stoppa en uranbrytning genom eget veto.
Området ligger i avrinningsområdet för Kalixälven — vår svenska nationalälv, lagskyddad mot utbyggnad, och delvis Natura 2000-klassad. Sametinget, Kalix kommun och ett flertal berörda fastighetsägare invände mot ansökningarna, bland annat med hänvisning till rennäring, dricksvatten och naturvärden. Enligt minerallagen prövas dock inte den typen av motstående intressen vid själva undersökningstillståndet — det sker först vid en eventuell senare ansökan om bearbetningskoncession.
2. Riskerna med ett uranbrytningsprojekt
2.1 Vad gör uran till ett särskilt problem i vatten
Uran är kemiskt sett en tungmetall snarare än ett akut strålningshot vid de halter det normalt förekommer i miljön. Forskning visar att uranets njurskadliga, kemiska giftighet vid vanliga miljöhalter är ett större hot mot vattenlevande organismer än dess radioaktivitet. Uran ackumuleras i njure, lever och skelett hos fisk, stör tillväxt och utveckling hos bottenlevande insektslarver, och förändrar hela artsammansättningen i drabbade vattendrag — känsliga arter som dag- och bäcksländor ersätts av tåligare fjädermygglarver.
Uran försvinner inte när halten i vattnet sjunker nedströms. Det späds ut, men binds också till partiklar och lagras i bottensedimentet — som därmed blir ett permanent, växande lager som kan frigöras igen vid högflöden, muddring eller förändrat pH.
2.2 Belastningen är redan hög — utan någon uranspecifik gruva
Mätningar från Torne- och Kalix älvars vattenvårdsförbund (Årsrapport 2023) visar att uranhalten i flera av Kalixälvens biflöden redan idag, med befintlig malm- och järnmalmsbrytning, kraftigt överskrider det svenska gränsvärdet på 0,17 µg/l:
• Luossajoki (LKAB Kiruna): 18,17 µg/l — cirka 107 gånger gränsvärdet
• Lina älv, nedströms LKAB Malmberget: 2,47 µg/l — cirka 14 gånger gränsvärdet
• Leipojoki, nedströms Boliden Aitiks klarningsmagasin: 0,55 µg/l — cirka 3 gånger gränsvärdet
• Kalix älv, direkt nedströms Rakkurijoki: 0,18 µg/l — redan i huvudfåran
Vattenvårdsförbundets egen slutsats är att uranhalten inte når god status i just de vattendrag som ligger vid gruvornas industriområden, år efter år sedan minst 2021 — och att föroreningen är kopplad till brytningen, inte naturlig bakgrundshalt.
Vid Kamlunge/Kalix själv visar samma rapport att älven idag når god status för uran — men det beror sannolikt på avstånd och utspädning över drygt trettio mil, inte på att uran är ofarligt. En ny uranverksamhet mitt i denna sista, idag till stora delar friska sträckan skulle sakna det skyddet.
2.3 Internationella erfarenheter av uranbrytning
Uranbrytning har på flera håll i världen lett till allvarliga och långvariga föroreningsincidenter, även i länder med välutvecklad miljölagstiftning:
• Talvivaara (numera Terrafame), Sotkamo i Finland — vårt närmaste exempel: En nickel-/kobolt-gruva där uran utvinns som biprodukt, cirka 30 mil öster om Kalix på andra sidan Bottniska viken. I november 2012 brast en gipsdamm och cirka 1,2 miljoner kubikmeter metall- och uranhaltigt processvatten läckte ut, varav minst 240 000 kubikmeter nådde omgivande sjöar och vattendrag. Finlands miljöminister kallade händelsen ett ”allvarligt miljöbrott”. Uranhalter på upp till 600 µg/l uppmättes i en damm nära gruvan — sex gånger högre än gränsvärdet för dricksvatten. Bolaget gick i konkurs 2014 och togs över av finska staten genom Terrafame.
• Church Rock, USA (1979): En dammvall vid ett uranverk brast och släppte ut cirka 94 miljoner liter radioaktivt och surt processvatten samt 1 100 ton uranslam i floden Puerco River. Utsläppet var, mätt i frigjord radioaktivitet, större än olyckan vid Three Mile Island samma år. Grundvattnet i området är enligt amerikanska miljömyndigheten EPA fortfarande inte under kontroll, mer än 45 år senare.
• Ranger-gruvan, Kakadu nationalpark, Australien: Mellan starten 1981 och nedläggningen 2021 registrerades över 150 läckage, spill och tillståndsbrott. 2009 konstaterade en av regeringen utsedd forskare att gruvan läckte 100 000 liter förorenat vatten per dygn till marken under en världsarvsklassad nationalpark. 2013 spilldes ytterligare cirka en miljon liter starkt sur, uranhaltig vätska efter att en processtank kollapsade.
• Wismut, f.d. Östtyskland: Mellan 1946 och 1990 bröts 230 000 ton uran i regionen Sachsen/Thüringen. Vid nedläggningen 1990 släppte verksamheten ut cirka 28 ton uran per år till recipienten. Saneringen har hittills kostat mer än 7,3 miljarder euro, väntas totalt kosta uppemot 8,9 miljarder euro, och beräknas enligt tyska myndigheter inte vara klar förrän tidigast 2045–2050 — omkring 60 år efter att brytningen upphörde.
Det gemensamma mönstret är tydligt: brytningen pågår i decennier, men efterverkningarna och saneringskostnaderna sträcker sig långt längre än så — och faller i praktiken på framtida generationer och skattebetalare, inte på det bolag som en gång tjänade på verksamheten.
2.4 Det som en gång sker går sällan att ta tillbaka
Uran som en gång läckt ut binds i sediment och blir del av landskapet under mycket lång tid. Gruvavfall, varphögar och tailings-dammar kräver kontroll, underhåll och ibland aktiv vattenrening i generationer efter att brytningen upphört — vilket exemplen ovan visar konkret, i kostnad och tid räknat.
3. Slutsats: En gruva i Kamlunge-Pålänge är en risk vi inte behöver ta
Kalixälven är en av våra svenska nationalälvar — ett medvetet politiskt val att skydda den mot just den typ av storskalig exploatering som gruvdrift innebär. Redan idag, utan någon uranspecifik verksamhet i Kalixälvens eget avrinningsområde, överskrids det lagstadgade gränsvärdet för uran kraftigt i flera av älvens biflöden.
Internationell erfarenhet — från Talvivaara i Finland till Kakadu till Sachsen till New Mexico — visar att uranbrytning, även hos välreglerade aktörer i rika länder, upprepade gånger lett till läckage, dammbrott och saneringsbehov som sträcker sig över flera mänskliga generationer och kostar mångdubbelt mer än verksamheten någonsin gav lokalt.
Det är den bilden vi behöver ha med oss när ett nytt tillstånd för prospektering nu getts avseende Kamlunge och Pålänge. Det är värt att notera att det senaste, mest näraliggande exemplet inte ligger på andra sidan jordklotet — Talvivaara i Finland, en gruva med uran som biprodukt, orsakade en av 2000-talets värsta europeiska miljökatastrofer bara 30 mil härifrån. Frågan är inte bara vad ett enskilt bolag vinner på några års prospektering — utan vad Kalixälven, dess miljö och ekologi, fiske, dricksvatten, rennäring och friluftsliv riskerar att förlora, för generationer efter oss, om prospekteringen leder vidare till brytning.
Nedre delen av Kalixälven och dess omgivningar har hittills klarat sig ganska bra ur miljöperspektiv. Låt oss tillsammans se till att nationalälven och dess omgivningar får vara orörd och skyddad även i framtiden.
Läs mer om uranbrytningen i Kalix här:
Skydda Kalixälven – Ingen provborrning eller urangruva i Kamlunge & Pålänge
Källor:
Bergsstaten/SGU: Beslut Kamlunge Väst nr 1 (BS 200-891-2026) och Pålänge nr 3 (BS 200-889-2026), 2026.
Torne- och Kalix älvars vattenvårdsförbund: Årsrapport 2023, Tyréns AB, 2024-03-28.
Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter HVMFS 2019:25.
EPA: Superfund-akt för United Nuclear Corp., Church Rock, NM; Church Rock uranium mill spill, samtida kongressutfrågningar 1979.
Gundjeihmi Aboriginal Corporation; Wikipedia ”Uranium mining in Kakadu National Park”; London Mining Network.
Wismut GmbH / BGR (Bundesanstalt für Geowissenschaften und Rohstoffe): finansierings- och saneringsrapporter, 2021–2025.
Onnettomuustutkintakeskus (finska säkerhetsutredningsmyndigheten): Y2012-03, utredning av gipsdammsläckan vid Talvivaara, november 2012;
STUK (Säteilyturvakeskus); Wikipedia ”Ahtium”.
Riksdagsbeslut om upphävande av uranbrytningsförbud, 5 november 2025 (i kraft 1 januari 2026).
Riksdagsbeslut om avskaffat kommunalt veto för uranbrytning, 15 juni 2026 (i kraft 15 juli 2026).
