Löftena om primärvården blir tunna om det inte finns en plan, Sydöstran
Primärvården ska stärkas – hurdå?, BLT
Så var det då klart med regionval och än en gång löften om att ”stärka primärvården”. Det vallöftet har jag hört upprepas av i stort sett alla partier sedan 1990-talet. Ambitionen är det alltså inte något fel på, men innehållet blir liksom lite tunt om man inte har någon klar idé vad man skall fylla sitt vallöfte med. En del valprogram innehåller löften om mer pengar, det är är väl alltid bra att ha men tämligen meningslöst slöseri om det inte finns en klar plan för vad man skall gör med pengarna. Regionen flödar inte av pengar och sjukvården tar nästan hela budgeten.
En del valprogram har betonat kontinuitet inom primärvården som en central punkt. Det upplevs ofta som tryggt av patienterna och även av vårdpersonalen. Undersökningar har bekräftat att just kontinuiteten ökar effektiviteten och minskar kostnaderna i både primär- och sekundärvård. Kännedomen om vad som behöver göras finns alltså, men man har motarbetat sina ambitioner med den organisation som primärvården har idag. Ett grundfel är listningen på en vårdcentral och inte, som det borde vara, hos en läkare. En vårdcentral är ett företag som ofta är del av en stor koncern eller offentlig institution. Det är inte kontinuitet att träffa ett företag, det är en person som man som patient vill ha kontakt med.
När en patient skrivs ut från sekundärvården och lämnas över till primärvården är viktigt att den lämnas över till en person, vanligast till en läkare. Vid överlämning skall det alltså stå i sjukhusjournalen vilken läkare som tar över. Det kan även vara en sjuksköterska om det till exempel gäller omläggning etcetera. Men det måste vara en person som “kan” patienten eller som lär känna denne. Att bara skriva i en journal ”lämnas över till primärvården”, uppfattar jag som ett medicinskt misstag och slapphänt.
Inom primärvården säger man allmänt att det är för få läkare för att genomföra något sådant. Struntprat säger jag. Sverige har minst lika hög läkartäthet som övriga Europa med några få undantag där den är högre, främst i Sydeuropa. Det hela är en organisationsfråga och en vilja att lösa problemet. I Norge hade man vid sekelskiftet en ännu sämre bemanning än Sverige har. Det innebar guld för de svenska läkare som åkte över dit och arbetade som som stafetter. Resultat blev där dyr och sämre vård. En politisk enighet uppkom om att något måste göras och man genomförde det snabbt. Hur snabbt och effektivt Norge genomförde omorganisation imponerar. Söker man primärvård i Norge får man en fast läkarkontakt och inte stafettläkare. (Fastlege reformen 2001)
Norges lösning av primärvårdens organisation har naturligtvis diskuterats mycket genom åren även här hos oss. Någon enighet har inte lyckats nås. Ibland har det varit politiker som som bromsat ibland olika fackföreningar. Kanske är man rädd för att ”lillebror ” lyckats göra det och vill inte kopiera.
Fast läkarkontakt i primärvården sparar pengar och ger trygghet till patienter och personal.
Thomas Qvarnström
