Mitt bästa jobb kan bli bättre
Du kommer till din arbetsplats, som du delar med ca 500 andra, kl 8 varje morgon. Någon morgon har du haft lite för ont om tid och inte hunnit frukosten innan du gick och nu är du hungrig.
Det finns en cafeteria men den öppnar inte ännu på en timme. Första timmen får du klara på fastande mage.
Du knölar in dina ytterkläder och väskan med idrottskläderna i ett skåp som inte rymmer hälften av vad det skulle behöva rymma, tur att det inte regnar varje dag, då skulle dina kläder garanterat ha möglat, och du går in i ditt arbetsrum, som du delar med 25 andra personer. Du går till ditt bord, som är på tok för litet för att du skulle kunna ha alla de papper och böcker du behöver för ditt arbete. Bordet har inga lådor att lägga pennor och annat nödvändigt i, så oftast har du varken de pennor, linjal eller sudd du behöver för att kunna sköta ditt arbete.
Arbetsrummet är inte anpassat för så många som ni och ventilationen fungerar bara halvdant och efter redan en halvtimme börjar du bli trött. Tyvärr är din arbetsgivare en fattig stackare som inte haft råd med nya möbler sedan 60-talet och du tvingas sitta på en trästol utan stoppning, snurr eller gung en hel arbetsdag. Det finns inte heller pengar så du kan få riktiga böcker att arbeta med, det är ett ständigt kopierande, både av dig själv, med papper och penna, och av dina arbetsledare som kommer med den ena högen kopior efter den andra. De böcker du har, har du bara lånat och de är gamla och ofta ganska trasiga. Tidigare användare har skrivit i, strukit under, spillt kaffe i och kanske rivit ut viktiga sidor ur den bok du måste använda för att det inte finns någon annan. Dessutom är den tryckt för mer än 20 år sedan och din arbetsledare ber dig glömma vissa faktafel i den. En mycket stor del av din arbetstid går ut på att flytta text från ett ställe till ett annat. Datorer eller annan teknisk utrustning är det på grund av rådande ekonomi inte tal om.
Ditt första arbetspass för dagen går ut på att du ska komma ihåg så många av de spanska orden du tragglade hemma igår kväll, som möjligt, på fastande mage. När första timmen är slut kan du äntligen sträcka på dig och gå till cafeterian för att köpa något att äta. Du får tillbringa pausen på samma typ av hårda trämöbler som i arbetsrummet, för några bekväma soffor eller fåtöljer finns inte. Vid vackert väder kan du gå ut och sitta på en träbänk utanför huset. 10 minuter senare är det dags för nästa arbetspass och nu är det meningen att du ska ha lust att räkna svåra och ganska kluriga ekvationer. Du som just började få kläm på de spanska verbböjningarna.
Dagen går och du sitter i samma arbetsrum, med samma dåliga ventilation, med samma 25 arbetskamrater, på samma hårda trästol och lyssnar på den ena arbetsledaren efter den andra. Du är också tvingad att lyssna på alla de andra i rummet för det är väldigt tätt mellan borden, arbetsro är det nog ingen som riktigt vet vad det är. Det pratas, skrapas i stolar, frågas om hjälp med både det ena och det andra och skulle du kunna kasta hit suddet! Med avbrott för att arbetsledarna ska kunna byta plats, och mitt på dagen ett något längre avbrott då du först får stå i kö i 10 min för att få en portion av någon obestämbar gryta. Den skulle ha behövt lite kryddor, men det finns det inga. Lunchlokalen har dessutom en ljudnivå som inte är av denna världen, så för att inte få huvudvärk redan till lunch kastar du i dig maten så fort det går.
Tillbaka in i arbetsrummet för att skriva en svensk essä. Nu är du så trött av den dåliga luften, den hårda stolen och de 25 andra som bara pratar och pratar och pratar hela tiden. Huvudvärk och okoncentration börjar göra sig påmint och det kryper i dina ben av att ha suttit så obekvämt stora delar av dagen. Några blev osams om en penna och började skrika på varandra och någon annan hade just brutit med sin älskling och var på skittaskigt humör och betedde sig illa mot en av era arbetsledare så då var den timmen förstörd för alla.
Timme efter timme med olika innehåll får din koncentration att fullkomligt gå i spinn. Vad håller vi egentligen på med nu? Grekisk dramatik, är det egentligen historia eller litteratur? Atomfysik? Är du säker på att det inte är matematik? Hjärnverksamheten lägger av och du börjar tänka på helt andra saker än det din arbetsledare just nu vill att du ska och hela tiden har du alla de andras prat, skratt, skrik i dina öron.
När det är dags för idrott byter du om med de andra 25 i ett slitet omklädningsrum och springer sedan in för ett motionspass på ca 40 minuter. Sedan in i den stora gemensamma duschen där man inte ens kan dra ett draperi mellan sig och grannen.
När du äntligen kan gå hem vid halv fyratiden, har du väskan full av arbete du borde ha gjort under dagen men inte haft ro, koncentration eller ork att göra. Dessutom ingår det i konceptet på din arbetsplats att visst arbete ska göras hemma. Det blir kvällens sysselsättning.
En helt vanlig dag för många av våra elever i många av våra skolor. Jag tror inte någon av oss vuxna skulle acceptera den arbetsmiljö vi förutsätter att våra barn ska arbeta i och kunna koncentrera sig i för att kunna lära sig allt de behöver för att bli vuxna.
Då inställer sig frågan:
Hur i hela friden ska vi kunna göra arbetsmiljön för våra elever bra? De behöver lika trevliga miljöer som vi vuxna. De behöver kunna arbeta i ergonomiskt riktiga möbler, i lokaler med ventilation anpassad för gruppens storlek och med den teknik som behövs.
Vem har hört talas om en snickare som inte får verktyg och arbetsmaterial av sin arbetsgivare, eller en affärsanställd som inte får arbetskläder och friskvård för att inte drabbas av belastningsskador? Inom vården finns alla typer av maskiner och hjälpmedel för att underlätta arbetet. Vilket enskilt företag skulle inte satsa på den nyaste tekniken för sina anställda? Vuxnas fikarum är trevliga miljöer med sköna möbler och lugna färger, som gjort för vila.
Vi behöver också se till att elevgrupperna inte är för stora för det blir alltid svårare att få lärarens uppmärksamhet och tillräckligt med hjälp om man måste dela med många.
Jag har svårt att se hur detta skulle kunna låta sig göras utan att skjuta till rejält med pengar till våra skolor.
Det klagas ständigt över våra elevers bristande respekt och hyfs och det går dagligen att läsa om skolans olika tillkortakommanden. Jag undrar om vi vuxna skulle kunna prestera så väldigt bra under samma omständigheter? Barnen är mänsklighetens viktigaste resurs och den borde vi satsa allra mest på.
Det finns naturligtvis en och annan lärare som inte är världsbäst, som kanske borde ha gjort något annat, sådana finns i alla yrken, men att hänvisa alla skolans misslyckade ansträngningar för att få våra barn så kunniga att de kan gå en match mot de allra högst presterande i världen till ett lärarproblem, är att förenkla för sig. Det är inte heller föräldrarnas fel även om också den synpunkten framförs.
Problemen är naturligtvis komplexa och ett resultat av en rad samverkande faktorer.
* Viktigast av alla dessa faktorer: Inga satsade pengar och då menar jag riktigt satsade pengar. Inte att alla andra verksamheter tvingats spara men skolan har sluppit. Det är ingen satsning.
* Försämrad lärarstatus med sjunkande urholkade löner och allt sämre arbetsförhållanden som i sin tur leder till att inte rätt personer söker sig till yrket.
* Föräldrar som helt har gett upp sin bestämmande föräldraroll och skjuter allt ansvar för barnen till någon annan, företrädelsevis barnomsorg och skola.
Recept?
* Skolan måste ta till sig forskningsrön och se till att vidareutbildning hela tiden krävs och möjliggörs för all skolpersonal.
* Den kommunala skolan måste vara statlig för att samma kvalitet ska kunna garanteras alla elever oavsett stad, kommun, landsända eller bonnvischa. Friskolor ska ha ett krav på att all vinst återförs till verksamheten för att även dessa skolor ska kunna garantera kvaliteten.
* Vi borde ha mindre skolenheter så att alla på skolorna verkligen kände alla. Det är fullt tillräckligt med enparallelliga skolor.
* Klasserna behöver bli mindre så att alla elever kan få den hjälp de behöver. Det borde finnas ett maxtak på 20-25 elever.
*Lärarens status kan bara höjas genom att löner och arbetsförhållanden gör yrket attraktivt. Vi måste få alla att önska att de var lärare.
* Det måste satsas pengar på arbetsmiljö och arbetsredskap. Se hur de vuxna har sina arbetsplatser utformade och se till att inga elever har det sämre. Skolans arbetsredskap är läromedel och tekniska hjälpmedel och skolbibliotek.
Mia Sköld, Miljöpartiet de Gröna i Norrköping.
