SD och glashuset: desinformation som metod
Desinformation skapar parallella verkligheter, ökar polariseringen och försvagar demokratin. När politiska aktörer systematiskt misstänkliggör journalistik, forskning och myndigheter ersätts fakta med känslor och propaganda. Det är samma mönster vi ser i länder där demokratin försvagats — och samma retoriska verktyg som nu används av SD.
I USA har Donald Trump använt “Fake News” för att avfärda granskningar och attackera journalister, vilket minskat förtroendet för medier. I Turkiet har Recep Tayyip Erdoğan begränsat pressfriheten genom att stänga redaktioner och fängsla journalister — som när den svenske Joakim Medin greps i Istanbul 2025. I Ungern byggde Viktor Orbán upp ett parallellt mediesystem där regeringsvänliga aktörer dominerade informationsflödet.
Sverige befinner sig inte i samma situation — men mönstren är igenkännbara. Forskning visar att auktoritära tendenser ofta börjar med retorik som underminerar institutioner. SD påstår återkommande att journalistik, myndigheter och forskning är politiserade, och studier från Fojo och SOM‑institutet visar att sådan retorik minskar förtroendet för centrala samhällsfunktioner. Den här retoriken har också börjat få genomslag hos andra partier, vilket förstärker den negativa utvecklingen. Genom att misstänkliggöra etablerad kunskap skapas ett politiskt utrymme där egna påståenden kan framstå som mer legitima än empiriskt underbyggd fakta.
Oberoende journalistik fungerar som en motvikt till politisk makt genom pressetik och oberoende granskning. SD har i stället byggt ett eget mediesystem: Riks. Kanalen saknar pressetiska regler och använder metoder som går långt utöver etablerad journalistik. I Lögnare (Ordfront, 2024) visar Daniel Andersson hur Riks producerar vinklade inslag, förlöjligande satir, iscensatta konfrontationer och personangrepp. Riks fungerar därför inte som oberoende journalistik, utan som ett partiägt kommunikationssystem utformat för att förstärka SD:s narrativ.
Forskningen om SD:s retorik mot myndigheter visar samma mönster. I den statsvetenskapliga uppsatsen Tur att vi inte är som dem! (Lund universitet, 2026) framgår hur SD:s kommunikation präglas av populistisk konfliktlogik och affektiv polarisering, där motståndare och institutioner framställs som opålitliga. I Populism in Europe: A Comparative Perspective (2019) visas att denna typ av retorik är central i populistiska partier som behöver skapa en konflikt mellan “folket” och “eliten” för att legitimera sin politik. När ett partis politiska berättelse står i konflikt med etablerade fakta blir det nödvändigt att misstänkliggöra dem som producerar den — myndigheter och forskare.
TV4:s Kalla Fakta avslöjade 2024 att SD:s kommunikationsavdelning drev anonyma konton som attackerade journalister, politiker och privatpersoner. SD förnekade ansvar och anklagade TV4 för att vara politiska. Partiets arbetssätt har fortsatt med memekampanjer, förlöjligande av motståndare och vilseledande narrativ.
Retoriken som SD etablerat – där motståndare påstås förvränga verkligheten, forskare och journalister framställs som opålitliga – skapar inte bara polarisering, utan en alternativ verklighetsbild. När den gemensamma faktagrunden faller bort blir en meningsfull politisk diskussion omöjlig. Och beslut börjar fattas av felaktiga skäl med ödesdigra konsekvenser. I ett sådant läge måste vi agera för att värna våra demokratiska värden.
Utvecklingen går att vända. På sikt krävs starkare lagar och tydliga konsekvenser för spridning av desinformation. Men redan nu finns ett sätt att markera mot SD:s agerande — att inte rösta på dem i det kommande valet. Den politiska riktning vi väljer avgör om misstron får fortsätta växa eller om demokratin stärks.
Joakim Callmer, MP Norrtälje
Johan Hambraeus, MP Norrtälje
