Teddy Nilsson och det SD-ledda styrets kärnkraftsplaner leder till många obesvarade frågor
Vi tackar Kommunstyrelsens i Svalöv ordförande Teddy Nilsson (SD) för hans replik på Aktuella frågor 12/3.
Teddy Nilssons argumentation består i huvudsak av två slag: en rad påståenden om att vi skulle föra fram felaktiga uppgifter, och hans åsikt att vi argumenterar “alarmistiskt och aktivistiskt”.
För att rätt ska vara rätt, låt oss titta närmare på huvudsaken.
När vi i tidigare debattinlägg på Aktuella frågor 6/3 hävdar att en kärnkraftsutbyggnad i Svalövs kommun och på annat håll skulle kräva mycket stora belopp i offentligt stöd så har vi hänvisat till utredningen Finansiering och riskdelning vid investeringar i ny kärnkraft.
Sittande regering har alltså tillsatt en utredning som har redogjort för ett upplägg med kraftigt subventionerade statliga lån samt garanterade elpriser till kärnkraftsproducenter (80 öre per kWh). Det var Sverigedemokraterna och regeringspartierna som stakade ut denna riktning när de i Tidöavtalet utlovade 400 miljarder kronor i kreditgarantier till ny kärnkraft, vilket sedan beslutades i budgetpropositionen för 2024.
Det är absolut inte, som Nilsson påstår, våra egna spekulationer om kostnaderna för att bygga ny kärnkraft. Uppgifterna kommer från regeringens tillsatta utredning och utgör Tidöpartiernas, däribland SD:s, politiska linje för att finansiera en kärnkraftsutbyggnad i Sverige.
I vårt inlägg återgav vi även beprövade erfarenheter från kärnkraftsbyggen i Finland, Storbritannien och Frankrike. Samtliga exempel visar att byggkostnader och byggtider skenar iväg och mer än fördubblas jämfört med kalkyl.
Vem tror att man i Sverige kan bygga kärnkraft till en lägre kostnad än i dessa länder? Det svenska upplägget för finansiering och riskdelning hämtar inspiration från Storbritannien. Det sätter spelplanen där staten och skattebetalarna tar över kostnader och risker från kärnkraftsindustrin och vanliga elkunder står för notan när de blir fastlåsta i högre elpriser i 40 år framåt.
När det kommer till olika omogna och icke-kommersiella kärnkraftskoncept så får läsarna ursäkta användandet av förkortningar som SMR och MMR som bland annat avser storlek och effekt på kärnkraftsreaktorer, från Small Modular Reactor till ännu mindre Micro Modular Reactor.
Det är inte lätt för oss i oppositionen att veta vad styrande SD-politiker och kommunägda Svalövs Energi AB strävar efter innanför kommunhusets väggar. Fjärde generationens SMR var studieobjektet för lokaliseringsstudien Utredning av lokalisering för små modulära reaktorer som beställdes av Svalöv Energi AB.
Nu har intresset skiftat till MMR enligt Nilsson. Så, vad innebär det? Ni som verkar vilja ha ett kärnkraftverk i Svalöv, ni behöver berätta det för oss kommuninvånare. Ni är ytterst ansvariga för idéer, planer och risktagande som ni för fram. Så vitt vi vet och kan läsa oss till finns det idag inte någon existerande demonstrationsanläggning som påvisar att MMR-konceptet över huvud taget fungerar.
Det finns inga fabriker som tillverkar MMR. I Sveriges saknas tillståndsprocesser. Konceptet finns till synes enbart på ritbordet hos ett antal förhoppningsfulla bolag runtom i världen.
Nilsson kallar slutligen vårt inlägg för “alarmistiskt och aktivistiskt” och säger sig vilja ha en debatt om kärnkraft som förs med fakta och långsiktigt ansvar. Nilsson får gärna föregå med gott exempel genom att sluta agera faktaresistent och ödmjukt värdera kärnkraftens risker och tillkortakommanden.
SKRIBENTERNA
Anders Malmros, ordförande för Vänsterpartiet i Svalöv
Hanna Hagbom, ordförande för Miljöpartiet i Svalöv
