Det behövs fler vargar i södra Sverige
Ibland låter det i debatten som att vargen är ett större problem än den accelererande artutrotningen. Miljöpartiet vill ha fler vargar i Uppsala, Uppland och Sverige. Med anledning av den pågående vargdebatten i Uppland skriver Rickard Malmström i UNT om vikten av att sätta upp rovdjursstängsel och att bara tillåta skyddsjakt som en sista utväg.
Jag och Miljöpartiet tycker att vi ska ha fler vargar i Uppsala, Uppland och i Sverige.
En stor vargpopulation ger goda förutsättningar för en friskare livskraftig vargstam med vargar som äter älg istället för tamdjur. Därför måste vi pausa licensjakten helt och bara tillåta skyddsjakt på de vargar som uppför sig illa, och sluta utrota problemfria familjegrupper genom licensjakt.
I Uppsala län finns ca 7000 älgar, ca 20 000 vildsvin, 80 lodjur och10 vargar. Ändå är det vargarna vi debatterar mest. Ibland låter det i debatten som att vargen är ett större problem än den accelererande artutrotningen.
Jag har stor respekt för tamdjursägare och förstår att de blir ledsna och upprörda när en varg dödar får eller hund. Jag tycker det är bra att djurägare får råd och ekonomiskt stöd till rovdjursstängsel som minskar risken för angrepp betydligt. De som drabbas får även ekonomisk ersättning. Men, ingen av de hagar som angripits av varg på senare tid i Uppland har haft rovdjursavvisande stängsel. Det finns därmed bevisat effektiva alternativ att pröva innan skyddsjakt medges.
Den svenska vargpopulationen är en väldigt liten djurpopulation med några hundra individer som är extremt hårt inavlade – som när syskon paras med varandra. Att inaveln blivit så hård beror på att dagens vargpopulation härstammar från få individer som varit få under lång tid och att nya obesläktade vargar vandrat in för sällan. De flesta vargar som kommer in i norra Sverige dödas innan de haft en chans att träffa inhemska vargar och föröka sig.
Så, den svenska vargstammen behöver med andra ord öka ordentligt. Vargar från våra grannländer behöver släppas in och bilda familj med de vargar som finns i Sverige idag.
En stor population av rovdjur innehåller en större genetisk variation och en större variation i inlärda beteenden hos djuren. Då går det att effektivt eliminera närgångna individer som ställer till det med minskade angrepp som följd. Denna anpassningsförmåga är mycket begränsad i små populationer eftersom de inte har samma variation genetiskt och socialt att välja mellan. Möjligheten att främja fungerande individer och motverka problembeteenden begränsas även av licensjakt eftersom licensjakten slår slumpvis oaktat om djuren har oönskade beteenden eller ej. All beskattning av våra rovdjurspopulationer bör därför ske genom skyddsjakt, och i takt med att populationerna växer så kan och bör regelverket för skyddsjakt bli mindre strikt. Därför är den licensjakt som infördes i Sverige för drygt tio år sedan i strid med EU-lagstiftningen förkastlig för den som vill slippa vargar som angriper tamdjur.
I andra delar av världen lever människor med stora populationer av vargar och andra rovdjur som tigrar, lejon, leoparder och jaguarer. Även andra djur som elefanter, flodhästar och noshörningar ställer till det när de kommer in i människors odlingar och hem. Är vi beredda att utrota de djuren? Knappast. Då kan vi inte heller frånta oss ansvaret för de djur som lever i vårt land. Vi delar planeten Jorden med andra arter och har ett ansvar för deras livsvillkor.
Lämpliga livsmiljöer och föda finns i större delen av alla svenska landskap.
Vi borde låta vargen återfå större delen av sitt naturliga utbredningsområde i södra halvan av Sverige, och även i kustlandskapen norröver så att vår skandinaviska vargstam får hänga samman med den finska. Låt oss tillsammans arbeta för att komma dit. Genom att sätta upp ordentliga rovdjursstängsel, skrämma bort vargtonåringar som blir för närgångna och öka invandringen av vargar. Då kan vi säga att vi tar ansvar för de djur som vi delar Uppland, Sverige och Världen med och leva upp till Uppsalas ”Välkommen hit, välkommen hem”.
Rickard Malmström, ersättare i Viltförvaltningsdelegationen Uppsala Län
