Vi får aldrig glömma förintelsen
Linda Eskilsson höll igår, på den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, ett tal på UKK under en välbesökt minnesstund. Här kan du läsa talet:
Idag är det den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. För 75 år sedan, den 27 januari 1945, befriades nazisternas största koncentrations- och förintelseläger Auschwitz-Birkenau. För 15 år sedan, 2005, deklarerade FN denna dag som internationell minnesdag.
Den här minnesdagen är till för att vi aldrig ska glömma de som föll offer för Förintelsen. Den här minnesdagen är till för att vi ska lära av historien. Den här minnesdagen är viktig att uppmärksamma för kommande generationer och deras framtid.
Av Europas judar överlevde bara en av tio förintelsen. Sex miljoner judar sköts i massavrättningar, dog av svält och sjukdomar i ghetton och arbetsläger. Och gasades ihjäl i dödsläger som Treblinka och Auschwitz- Birkenau. De flesta som mördades var judar, men bland nazisternas offer var även romer, funktionshindrade, homosexuella och politiska motståndare…
Idag minns vi också dem som vågade stå emot nazismen och stod upp för medmänsklighet och humanitet. Den här dagen manifesterar människor, världen över, sitt engagemang mot vår tids intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism…
Idag går också startskottet för Uppsala kommuns temaår för mänskliga rättigheter. Kulturnämnden ger under året särskilt stöd för projekt som anknyter till fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Även skolorna kommer att kunna ta del av kulturprogram på temat. Den här veckan visas till exempel föreställningen ”Har du träffat Hitler? på Reginateatern för elever på högstadiet och gymnasiet.
På torsdag kväll ska jag själv se den offentliga kvällsföreställningen och träffa en av de överlevande barnen från lägren i Polen, Jovan Rajs som medverkar i föreställningen.
Jovan är förstås idag en gammal man. Förintelsens ögonvittnet börjar lämna oss. Det är viktigt att vi för deras berättelser vidare.
Och vi får aldrig glömma att det i Polen, liksom i Sverige, fanns människor som sympatiserade med och hjälpte nazisterna. Även Uppsala har en del i den historien. Vi får till exempel aldrig glömma de krafter som ledde till Bollhusmötet 1939 då studenter i Uppsala demonstrerade mot att ta emot judiska flyktingar.
Men vi ska inte heller glömma de Uppsalabor som öppnade sina hjärtan och sina hem för judiska flyktingar.
Den som måste fly behöver en trygg plats att fly till.
Uppsala ska vara en trygg kommun för alla, oavsett religion, etnicitet, kön och sexuella preferenser. Som politiker har jag ett stort ansvar för att förebygga intolerans och för att kommunen ska ta emot flyktingar på ett bra sätt.
Men vi har alla ett ansvar. Och jag vill passa på att rikta ett tack till alla de Uppsalabor som idag engagerar sig för människor på flykt och hjälper dem att få ett nytt liv i Uppsala.
Uppsala ska vara ett föredöme när det gäller att värna och skydda de mänskliga rättigheterna. Även Uppsalas historia är en del av förintelsens historia. Vi måste lära av den och minnas både förintelsens offer, de som demonstrerade mot mottagandet av flyktingar och de som öppnade sina hem för dem,
Tack för ordet!
