Kooperativt boende: ett bortglömt svar på segregationen
Bostadsutveckling handlar inte bara om vad som rivs, utan om hur människor kan ges inflytande och långsiktiga boendelösningar.
Vi har burit på dessa tankar en tid, i samtal med varandra och med människor som bor och verkar i Borlänge. Inte som ett färdigt förslag eller en snabb lösning, utan som en idé som vuxit fram i takt med att bostadsdebatten blivit allt mer låst. Nu är tiden att tala om den.
När debatten om bostadsutveckling allt oftare reduceras till processer, maskiner och tidsplaner finns en risk att människorna som faktiskt bor i områdena hamnar i bakgrunden. Bostadspolitik måste börja i hur vi skapar trygghet, delaktighet och framtidstro, inte i vilka hus som ska bort först.
I den senaste debatten har fokus flyttats från sak till språk. Det som länge kallats blandade upplåtelseformer beskrivs plötsligt som ”tvångsblandning”. När ordvalet ändras, ändras också associationerna och samtalet riskerar att stelna. Det är olyckligt, eftersom alternativet till blandning inte är neutralitet, utan permanent segregation.
Här finns ett tomrum i diskussionen. Ett tomrum som kooperativt boende kan fylla.
Kooperativt boende är varken klassisk hyresrätt eller privat ägande. För många handlar det inte om ideologi, utan om inflytande över sitt boende och möjligheten att bo kvar utan att ekonomin spricker. Boende äger och förvaltar tillsammans för att skapa långsiktighet och rimliga boendekostnader.
Just därför avväpnar kooperativet hela talet om tvång. Det handlar om människor som själva väljer att organisera sitt boende tillsammans. Samtidigt skapas ansvar, engagemang och stabilitet över tid, sådant som inte går att besluta fram uppifrån.
Kooperativt boende är inte ett universalsvar och ersätter inte behovet av upprustning, ombyggnad eller i vissa fall rivning. Men det erbjuder ett alternativ till tanken att utveckling alltid måste börja med att ta bort, i stället för att bygga vidare på det som redan finns.
I områden där många vill bo kvar, där flyttkedjorna är korta och där den sociala väven redan finns, kan kooperativa former vara ett sätt att utveckla platsen inifrån. Det gäller även i diskussionen om Tjärna Ängar. Här handlar frågan inte om att blanda människor, utan om att bredda möjligheterna utan att tränga undan dem som redan bor där.
Om kooperativa boendeformer ska vara relevanta lokalt måste de växa fram i dialog. Med boende, föreningar, fastighetsägare och andra som vill bidra. Den här texten är inte ett facit, utan en inbjudan till samtal.
Segregation är inte ett naturtillstånd. Den är ett resultat av hur vi valt att organisera bostadsmarknaden. Om vi menar allvar med integration, trygghet och långsiktig hållbarhet behöver vi fler boendeformer, inte färre.
Det är ett bortglömt svar som förtjänar att tas på allvar.
Nu är det dags att säga det högt och bredda samtalet om framtiden.
Mikael Morin och Mursal Isa, Miljöpartiet i Borlänge