Utvisa ungdomar – ett nationellt självskadebeteende
Mikael Morin och Mursal Isa, Miljöpartiet Borlänge.
I helgen samlades ett hundratal människor i Borlänge för att protestera mot utvisningar av unga som vuxit upp i Sverige. Det visar att frågan inte bara är en politisk diskussion i Stockholm. Den berör människor här – i våra egna lokalsamhällen.
Den migrationspolitik som i dag drivs av Tidöpartierna väcker därför en allvarlig fråga: finns det någon verklig strategi bakom besluten – eller handlar det bara om att göra livet så hårt som möjligt för människor som redan har byggt sina liv här?
Särskilt hårt drabbas ungdomar som kom till Sverige som barn tillsammans med sina föräldrar. De har gått i svensk skola, lärt sig språket, skaffat vänner och etablerat sig i samhället.
De studerar, arbetar, betalar skatt och följer lagen. Kort sagt gör de precis det som samhället säger att man ska göra för att bli en del av Sverige.
Ändå möts många av dem i dag av besked om utvisning.
Det handlar inte om några anonyma människor långt borta i statistiken. Det handlar om människor vi redan lever sida vid sida med – våra arbetskamrater, våra grannar och våra barns klasskamrater. Vi möter dem i skolor, på arbetsplatser och i föreningslivet.
Trots det riskerar de att utvisas till länder som de knappt känner till och där de saknar både nätverk och framtidsmöjligheter. I många fall splittras familjer när olika familjemedlemmar får olika beslut.
För en av oss väcker den här politiken också starka personliga minnen.
För många år sedan befann jag mig själv i en liknande situation. Efter två och ett halvt år i Sverige fick jag avslag och ett beslut om utvisning – trots att jag hade arbete, bostad, hade lärt mig svenska och försökte förstå samhällets sociala koder.
Jag minns fortfarande ovissheten, rädslan och känslan av att hela livet kan raseras av ett beslut från en myndighet.
När jag i dag ser ungdomar som har vuxit upp här riskera samma sak väcker det samma gamla smärtsamma minnen. Ingen människa ska behöva leva med den typen av osäkerhet när man redan har blivit en del av samhället.
Samtidigt stänger Tidöpartierna den ena möjligheten efter den andra för dessa unga att stanna. Vägar genom studier, arbete eller humanitära skäl begränsas eller försvinner.
Detta sker samtidigt som Sverige talar om kompetensbrist inom flera sektorer. Många av de ungdomar som nu riskerar utvisning är just de som utbildar sig, arbetar och vill bidra.
Att då aktivt driva bort dem framstår inte bara som inhumant – utan också som politiskt och ekonomiskt kortsiktigt.
Frågan handlar i grunden om vilket samhälle vi vill vara.
Ett samhälle som ser människorna som redan är en del av oss – eller ett samhälle som blundar för dem och skickar bort dem ändå.
Mursal Isa och Mikael Morin Miljöpartiet i Borlänge