Reflexioner från riksdagens kammarfoajé

Reflexioner från riksdagens kammarfoajé

God fortsättning på 2016 till alla. Först några ord om 2015, det år som vi rödgröna tvingades regera med alliansens budget men med ett litet hopp om att kunna hantera det genom decemberöverenskommelsen.

Överenskommelsen gällde enbart rena budgetfrågor och inte den lagstiftning som ofta måste justeras för att nya budgetposter skall bli verklig förändring. Överenskommelsen var hela tiden hotad men höll ändå över vårändringsbudgeten. Den 9:e oktober valde emellertid Kd:s nye ledare att lämna överenskommelsen och de övriga borgerliga partierna följde efter.

Oppositionen utmålar regeringen som handlingsförlamad och media väljer ofta att beskriva vår regering som den svagaste Sverige haft. Majoritetsregeringar är emellertid något ganska ovanligt i Sverige. Vi har i modern tid för det mesta haft regeringar i minoritet. Det ovanliga är att vi har ett vågmästarparti som visat att de inte respekterar arbetsformerna i riksdagen.

När budgetramarna för 2016 skulle fastställas den 25 november så visade SD än en gång att dom inte bryr sig om de informella spelregler som riksdagen utvecklat för att vara tydlig. Än en gång valde SD att när deras förslag förlorat att rösta med M i huvudvoteringen. Eftersom samtliga allianspartier lagt egna budgetar och valde att hålla fast vid sina egna förslag så klarade sig regeringen denna gång trots SD:s agerande.

Även om vi rödgröna nu äntligen kan låta våra ministrar arbeta utifrån vår egen budget så innebär det inte att det vi gett pengar till automatiskt blir verklighet. Bara som ett litet exempel så beslutade regeringen den 17 december om en proposition gällande bidrag för glasögon till barn och unga. Pengarna finns i budgeten men i princip så kan en riksdagsmajoritet säga nej till lagändringen och då kan regeringen inte utan att bryta mot riksdagens beslut använda pengarna till det i budgeten avsedda.

En sista kommentar om året som varit är självklart att verkligheten har förändrats. Ingen anade i början av 2015 att strömmen av flyktingar till EU och Sverige skulle ta sig sådana proportioner som det gjorde under hösten. När belastningen hos vissa myndigheter blev så hög att sjukskrivningarna ökade dramatiskt bland de anställda insåg vi att systemen inte klarade belastningen. Höjda anslag hjälpte inte eftersom det helt enkelt inte finns fler med adekvat kompetens att anställa trots att många pensionärer valt att ställa upp.

Detta är viktiga delar av den verklighet vi står inför när vi nu blickar framåt. Hur kommer den gröna vägen att se ut det närmaste året?

I rikspolitiken kommer ett fortsatt närmande mellan SD och M att prägla vilka beslut som blir möjliga att lotsa genom riksdagen. Kd har valt att försöka rädda sig kvar i riksdagen genom en kombination av vapen för fred och militarism som skyddsmur. Risken är stor att Kd genom sin nya profil legitimerar ökad rustning inte bara i Sverige utan i hela vår omvärld.

Jag trodde att Fp skulle byta partiledare, inte namn, så nu vet jag inte vilken väg de avser ta. Vår riksdagsgrupp har sett Fp som en möjlig partner när det gäller att driva fram mer humanistisk politik. Om L kan fylla den rollen vet vi inte. C får en allt mer spretig profil. Vi borde kunna samarbeta med dem i enstaka energifrågor, i vissa funktionshinderfrågor, i några näringslivsfrågor, i biståndsfrågor och en hel del annat. Tyvärr kommer det nog inte att inträffa. Deras partiledning har en annan agenda än att få Sverige att fungera. C är det minst kompromissvilliga partiet i riksdagen och det mest makthungriga. Ja faktiskt så upplever jag det så. SD, M, L och Kd är inställda på att i någon form regera med andra men C ser samverkan med andra partier som ett nödvändigt ont. Centerpartiets Thatcher-kopia till partiledare skulle tveklöst köra eget även som minoritetsregering om möjligheten gavs.

Vänsterpartiet har väldigt stora inre konflikter så vi kan inte utgå från att dom klarar av att ingå i ett budgetunderlag med oss rödgröna hela mandatperioden.

Det parlamentariska läget i riksdagen innebär därför att vår regering måste hålla sig väl med ett splittrat V för att få deras stöd för budgeten samtidigt som budgeten inte får vara så stötande för de övriga partierna att dom bestämmer sig för att gemensamt fälla den.

När det gäller nya lagförslag så kommer vi säkert att få se en hel del nederlag och många omarbetningar under 2016. Sammantaget innebär det stora svårigheter att sätta den gröna prägel på politiken som vi skulle önska. Men med bara 6,8 procents stöd i valet 2014 så kan vi inte förvänta oss underverk. Det är ju även många krafter som vill få oss att framstå som svikare, förlorare, opålitliga och ryggradslösa. Vi framställs som ett parti som är mer intresserade av makten än av politiken.

Allt är naturligtvis inte svart även om det parlamentariska läget i riksdagen gör det väldigt svårt för regeringen. Vi är ju med och styr i väldigt många kommuner, landsting och regioner förutom att vi sitter med i regeringen. Det innebär att vi har fler anställda miljöpartister runt om i landet än någonsin tidigare och att vi därmed lär oss enormt mycket som parti. Vi gör även en del framsteg när det gäller klimat, energi och rena naturmiljöfrågor.

Ni som arbetar i kommunen eller med landstingsfrågor i Dalarna kommer naturligtvis att märka av den stora strömmen av flyktingar som oavsett regeringsinitiativ kommer att fortsätta strömma in i landet. Klarar vi av en bra mottagning så vet vi att dom kommer att bidra till vår välfärd i framtiden. Den gröna vägen framåt är därför lika tydligt som förut en väg av solidaritet med naturen, djuren och alla människor som lever på planeten nu och i framtiden.

De flesta som hånar oss för att vi tvingas göra svåra kompromisser eller som baktalar oss som svikare utan tydlig politik vet nog egentligen att vi hela tiden har haft rätt och att vi fortfarande står för de förändringar som är nödvändiga. Att våra politiska motståndare är rädda och saknar svar på alla de stora utmaningar vi står inför gör att dom slår blint på allt för att klänga sig kvar vid sina positioner. Låt dig inte förföras av kortsiktiga och ohållbara löften utan fortsätt på den gröna väg vi vet håller för framtiden.

Jan Lindholm, riksdagsledamot på Dalabänken för miljöpartiet de gröna