Så här måste Vättern skyddas
Att värna dricksvatten är inte ett särintresse. Det är en grundförutsättning för ett fungerande samhälle. Vättern är alldeles för viktig för att riskeras, skriver Mats Weidman (MP).
Efter 16 år av tillståndsprocesser har planerna på gruvbrytning i Norra Kärr åter aktualiserats. Trots den långa handläggningstiden präglas projektet fortfarande av betydande osäkerheter – tekniska, ekonomiska och miljömässiga. Samtidigt blottlägger processen ett större problem: Sveriges nuvarande råvaru- och minerallagstiftning saknar tillräckliga spärrar för att skydda strategiska naturresurser när intressen kolliderar.
Gruvbolaget Grenna Mineral AB har ansökt om bearbetningskoncession för ett dagbrott med tillhörande avfallsupplag och anläggningar för inledande separering av sällsynta jordartsmetaller. Planen bygger på att producera ett så kallat mixat koncentrat, utan att kunna visa hur eller var dessa metaller ska separeras till användbara produkter. Bolaget har också själv uppgett att man inte känner till någon aktör i världen som i dag producerar sällsynta jordartsmetaller ur eudialyt i kommersiell skala.
Detta är inte en marginell detalj. I Norra Kärr är jordartsmetallerna bundna i mineralet eudialyt. Internationella försök att separera dessa metaller ur eudialyt har pågått i närmare hundra år, bland annat i Ryssland, Kanada och Japan – utan att resultera i industriellt fungerande processer. Att bygga ett helt gruvprojekt på antagandet att denna grundläggande tekniska utmaning möjligen kan lösas i framtiden innebär en betydande risk – inte bara för investerare, utan för samhället i stort.
Vättern är en strategisk resurs, inte ett lokalt särintresse.
Norra Kärr ligger inom tillrinningsområdet till Vättern, en av Europas viktigaste dricksvattentäkter. I dag är hundratusentals människor beroende av sjön för sin vattenförsörjning, och fler kommuner planerar att använda Vättern som råvattentäkt framöver.
Gruvdrift klassas enligt lag som miljöfarlig verksamhet. Även med moderna skyddsåtgärder innebär gruvor risker kopplade till grund och ytvattenpåverkan, från läckande lakvatten, processkemikalier och långsiktig hantering av avfall. Dessa risker kan aldrig reduceras till noll. När verksamheten placeras i ett område där konsekvenserna av en vattenpåverkan skulle vara omfattande och i praktiken irreversibla, måste försiktighetsprincipen väga tungt.
Detta handlar inte om att vara för eller emot gruvdrift i allmänhet. Det handlar om att vissa platser är för viktiga för att fungera som testbäddar för projekt med osäker teknisk, miljömässig och ekonomisk grund.
Ett system som tillåter osäkerhet att pågå i decennier: Att en gruvprocess kunnat pågå i 16 år utan att grundläggande frågor om teknikens genomförbarhet, marknadens existens och långsiktiga miljökonsekvenser är besvarade, pekar på ett allvarligt systemfel i tillståndsprövningen.
Samtidigt som Sverige ofta framhåller sin stränga miljölagstiftning som en garanti för säker gruvdrift, genomförs nu förändringar – både nationellt och inom EU – som syftar till att snabba på och förenkla tillståndsprocesser för gruvindustrin. Resultatet riskerar att bli ett svagare skydd för mark, vatten och lokalsamhällen, samtidigt som allt fler områden binds upp av långvarig prospektering som förlamar annan utveckling.
Råvaruförsörjning utan nya gruvor i känsliga områden: Ofta framställs ny gruvbrytning som en förutsättning för Europas tillgång till sällsynta jordartsmetaller. Men denna bild är ofullständig. En växande mängd analyser visar att en stor del av behovet kan mötas genom andra åtgärder:
- ökad återvinning av permanenta magneter från elbilar, vindkraftverk och elektronik, där metallhalterna ofta är högre än i primärmalm.
- utvinning ur industriella restprodukter och historiska gruvavfall, där materialen redan är uppbrutna och miljöriskerna ofta redan existerar.
- effektivare användning och minskade metallmängder genom teknikutveckling och bättre design.
- substitution och längre livslängd på produkter genom återtillverkning i stället för förtida skrotning.
Tillsammans kan dessa åtgärder kraftigt minska behovet av ny gruvbrytning – särskilt i områden där miljö- och vattenvärden är oersättliga.
En fråga som kräver nationell politisk handling: Skyddet av strategiska dricksvattentäkter som Vättern kan inte lämnas åt enskilda tillståndsprocesser. Det kräver politiskt ansvarstagande och lagstiftning som sätter tydliga gränser för var gruvor kan etableras och under vilka förutsättningar.
Det är mot denna bakgrund som jag kandiderar till riksdagen för Miljöpartiet. För att driva reformer som stärker Europas råvaruförsörjning genom återvinning, utvinning ur restprodukter, effektivare användning och substitution – och därmed minska trycket på ny gruvbrytning i känsliga områden.
Men också för att modernisera och skärpa minerallagstiftningen, så att de gruvor som faktiskt behöver öppnas i framtiden sker på rätt plats, med bevisad teknisk genomförbarhet, långsiktig ekonomisk bärkraft och ett miljöskydd som inte äventyrar vatten, natur eller människors hälsa.
Att värna dricksvatten är inte ett särintresse. Det är en grundförutsättning för ett fungerande samhälle. Vättern är alldeles för viktig för att riskeras.
Det är därför jag kandiderar till riksdagen. För att driva en politik som sätter gränser där de behövs, som tar ansvar för våra viktigaste naturresurser och som vågar säga nej till projekt som hotar vatten, hälsa och framtida generationer. Vill du ha en röst i riksdagen som står upp för Vättern och för en råvarupolitik som håller – kryssa Mats Weidman.
Mats Weidman (MP)
Riksdagskandidat
