Åsa Romsons Almedalstal

Miljöpartiets språkrör Åsa Romson höll tal på Miljöpartiets dag under politikerveckan i Almedalen 2014.

Åsa uppmanar Fredrik Reinfeldt att plocka upp den gröna ledartröjan.

OBS! Det talade ordet gäller.

Hej Almedalen och vackra Visby!

Jättekul att vara här och få tala för er, det är en viktig tid för det politiska samtalet, det är ett riktigt valrörelsebubbel här i Almedalen.

Jag har redan varit med i flera intressanta samtal och lyssnat på ett par bra tal. Gårdagens tal var ju väldigt inspirerande, jag höll med om rätt mycket faktiskt. Det var intressant, träffsäkert och en hel del roliga skämt.

Jag tror han kan bli en bra statsminister, han Özz Nûjen. Ja, vem trodde ni jag menade?

Här på scenen talade ju Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, det var inte ett lika roligt tal. Ni som sitter här varje kväll hela veckan har redan hört Göran och Stefan. Och kommer imorgon få höra Fredrik, sen Jonas, Jan och slutligen Annie.

Sex män, men bara två kvinnor.

För det är ju så vi har det. Sverige har som enda nordiskt land aldrig haft en kvinnlig statsminister, fler svenska börsbolag har en Johan på VD-posten än en kvinna.

I Sverige idag, 2014, är män fortfarande kraftigt överrepresenterade på alla ställen med makt och pengar. Samtidigt som kvinnor i Sverige tjänar 3,6 miljoner kronor mindre än den genomsnittlige mannen under en livstid.

Och här misstänker man ju att när det framför allt är vita, heterosexuella, medelålders män som sitter på makten, ja då är risken att samhället byggs utifrån normen om vita, heterosexuella, medelålders män, och det blir fel. För de allra flesta av oss är faktiskt inte just vita, heterosexuella, medelålders män utan människor, ni vet sådana som har lika värde men som är olika på alla möjliga sätt.

Om detta ska jag tala ikväll. Om normer, om makt och varför de frågor och perspektiv som vuxna män tycker är viktiga blir ’stora och tunga’ medan det som unga och tjejer tycker anses som ’små och lätta’.

 

För några veckor sedan lämnade en ny årskull elever skolan. Även om en del tycker det är störande med brölande studentflak rakt igenom stan så får man ändå erkänna att det är få saker som är förknippade med så mycket glädje och framtidstro. Unga tjejer och killar, fulla av energi, på väg ut i vuxenlivet.

Men det är något som skaver i den bilden finns det idag. För medan de flesta oss i Sverige mår allt bättre, så är det några som mår allt sämre: unga med funktionsnedsättning, unga homo-bi-trans eller queerpersoner och väldigt många unga tjejer. Bland dessa grupper av unga ökar ohälsan; självskadebeteendet och behovet av vård.

Aldrig förr har så många unga ätit så mycket antidepressiva piller som nu. Det är en mycket skrämmande, och ovärdig, utveckling.

Vi känner alla henne, eller någon som känner henne. Hon som verkat så stark och sprudlande, men som någon gång under skolåren eller strax efter vacklat i energi och självkänsla. Allt fler unga tjejer tappar fotfästet, tjejer som har hela livet framför sig läggs in på behandlingshem istället för att leva sina liv.

Hur har det blivit så här? Det var ju den här generationen tjejer som skulle få världens bästa skola, som inte skulle hållas nere av hämmande könideal, som skulle våga helt naturligt ta sin rättmätiga plats. Var har det blivit fel? Som politiker måste jag fråga mig vems behov är det som fått styra, vi har uppenbarligen inte lyckats bygga ett bättre samhälle för dessa tjejer.

Som ung tjej är du mer stressad i skolan än killarna. Du har höga prestationskrav på dig själv som bl a förvärras av att du inte får ha en enda dålig dag eftersom ett dåligt resultat riskerar dra ner betyg satta av stressade lärare.

Som ung tjej möts du dagligen av budskap om hur du ska klä dig, hur du ska bete dig och hur du ska se ut, vilket gör att stressen över kroppen och utseendet läggs som ännu en börda, omöjlig att leva upp till.

Som ung tjej får du lära dig att ett nej kanske inte betyder nej när det gäller sex. Gång på gång kan du läsa i tidningarna att våldtäktsanklagade män frias trots att kvinnorna sagt nej.

Nej, det är ingen slump att unga tjejer är överrepresenterade bland de som mår dåligt, men underrepresenterade bland de som sitter på makten.

Annars hade Sverige redan infört bättre lärarstöd istället för nya betygsystem med varje ny skolminister.
Annars hade vi redan haft ett förbud mot sexistisk reklam.
Annars hade vi redan haft en samtyckeslagstiftning.

Det är dags att vi börjar värdera unga och tjejer lika högt som vuxna män. En del kallar det extremism, jag kallar det demokrati.

 

EU-valet för några veckor sedan gav en signal om att den centrala politiska debatten kan handla om frågor som miljö, jämställdhet och anti-rasism. Jag tycker det var sunt, det är alla svåra utmaningar som ger viktiga perspektiv på hur vi organiserar ekonomi, arbetsmarknad och välfärd.

Men jag hör att inte alla välkomnar den här nyordningen. En partisekreterare ursäktade sitt partis sämre resultat med att dom istället för miljö och jämställdhet minsann hade fokuserat på ”de stora och viktiga frågorna”. **

Jaha, planetens långsiktiga överlevnad och rättvisa villkor för halva befolkningen är inte stora och viktiga frågor?…det beror nog allt på vems perspektiv man har.

Om man låter unga kvinnor avgöra så är det tydligt att klimathotet och miljöförstöringen är två av de absolut tyngsta frågorna.

Även Alliansens framtidskommission, med ett antal prominenta forskare som lanserades på den här scenen för tre år sedan, sa ju samma sak: klimatet är vår tids stora ödesfråga.

Men det är uppenbarligen för nydanande för vissa att också ta in detta i den politiska maktens finrum.

 

Idag vet vi politiker, forskare och medborgare mer om de globala miljöproblemen än någonsin tidigare.
Vi vet att en allt större del av Östersjöns botten utgörs av död stinkande lera. Vi vet att farliga kemikalier finns runt omkring oss redan från det vi ligger i mammas mage.

Vi vet att väderkatastrofer slår sönder samhällen och tvingar miljontals människor lämna sina hem som klimatflyktingar. Vi vet hur dricksvattenförsörjningen på många svenska orter hotas och att stora delar av centrala Göteborg snart kan stå under vatten. Vi vet att torka och extremväder kan slå ut stora delar av jordens matförsörjning.

Så vi ser på nyheterna hur forskare torrt konstaterar att våra barn och barnbarn kommer att få hantera en global katastrof om vi inte agerar omedelbart…

Och i nästa TV-klipp ser vi statsministern eller finansministern stå och säga att det är för dyrt, för svårt och för jobbigt att göra något åt saken. Eller som utrikesministern: ”Om 50 år är vi alla ändå döda.”

Så talar ledare som gett upp, som inte vill ta till sig den kunskap som finns och agera ansvarsfullt. All energi läggs på att förklara varför det inte går, varför det inte är någon idé, varför alla idéer är dåliga.

Jag har sagt det förut, klimatet skriker just nu efter politiska stridshästar, men dessa tre män liknar mer ett gäng motsträviga åsnor.

 

Forskarna pekar på att åtgärder inom de kommande 4-5 åren är avgörande. Klarar vi inte globalt att vända utsläppskurvan nedåt inom 4-5 år förvärras läget radikalt. Då kan vi få en uppvärmning som förstärker sig själv när Sibiriens tundra tinar, när världshaven blir varmare och när snön smälter vid polerna och inte längre kan reflektera solens strålar. 

De här avgörande 4-5 åren sammanfaller med den mandatperiod vi står inför. Det är nu vi fattar de avgörande besluten.

Ska Sverige satsa på klimatvänlig tåg- och kollektivtrafik, eller fortsätta bygga motorvägar?
Ska Sverige vara en röst för tuffare klimatpolitik i EU, eller fortsätta driva på för mer kolkraft?
Ska Sverige ta sin del av ansvaret för klimatförändringarnas konsekvenser i fattiga länder, eller ska Sverige fortsätta smita från notan?
Ska Sverige göra allt för att världens ledare tar fram ett klimatavtal på toppmötet i Paris nästa år, eller ska vi fortsätta hoppas att några andra länder löser det åt oss? 

Det är de frågorna som väljarna bestämmer om i september. Det är därför som höstens val måste bli ett klimatval.

 

På vägen hit till Gotland gick jag förbi Rosenbad på väg till centralstationen. Och där utanför Rosenbad såg jag något grönt som var nedtryckt i en soptunna.

*plockar upp den gröna tröjan*

Kommer ni ihåg den här?

Nej det kanske är länge sedan nu, men en gång bars den här tröjan faktiskt av Fredrik Reinfeldt.

Det var i januari 2007. Moderaterna skulle bli ”det nya miljöpartiet” och Reinfeldt tog på sig en grön tröja. Han besökte sopstationer, studerade issmältning och åkte på klimattoppmöten. Just då verkade det faktiskt som Reinfeldt erkände att klimatfrågan är en av de stora politiska frågorna. Men sen, när vi alla väntade oss höra om de moderata förslagen för att stoppa klimatutsläppen, då blev det tyst.

Sen har det varit knäpptyst från moderatledaren i riksdagen, i TV-debatterna och här i Almedalen. Istället för att lägga fram seriösa klimatpolitiska förslag så ägnar alliansen idag all energi åt att montera ner den svenska klimat- och miljöpolitiken och att kritisera miljöpartiet. Det håller inte.

Jag tycker att du Fredrik Reinfeldt ska tänka om. Jag lämnar din tröja här, och hoppas du plockar upp den imorgon när det är din tur att stå här på scen, att du sätter på dig den igen och, likt den stridshingst du själv ser dig, ger mig och Miljöpartiet en match i klimatpolitiken!

En ansvarsfull klimatpolitik handlar om att sätta barn och barnbarnens rätt till goda liv i första rummet. Att modernisera Sverige så att goda liv också är hållbara ger ett tydligt svar på var nya jobb måste växa fram.

Sverige har världens bästa förutsättningar för att ta täten i den globala klimatomställningen. Vi har stora ytor för skog och jordbruk, vi har både på land och till havs gott om blåsiga områden för vindkraft. Vi har några av världens mest innovativa företag. Vi har en hög utbildningsnivå, vi har forskning i världsklass och vi har en miljömedveten befolkning.

Det enda vi egentligen saknar är en regering som ser dessa möjligheter och att allt det här också kan ge jobb.

  • Det ger nya jobb i Sverige när vi bygger ut den rena energin från skog, sol och vind.
  • Det ger nya jobb i Sverige när vi producerar mer ekologisk mat här hemma istället för att importera.
  • Det ger nya jobb i Sverige när vi rustar upp miljonprogrammen och bygger bostäder.
  • Det ger nya jobb i Sverige när vi investerar i modern tågtrafik där tågen rullar och kommer fram i tid.
  • Det ger nya jobb och innovationer när vi från politiken pekar på att klimatfrågan måste lösas.

Ekonomin är i ständig förändring. Just nu handlar det om att anpassa sig till en värld där utsläppen måste ner, och där vi måste använda begränsade resurser smartare och mer effektivt.

Så har det varit i alla tider. Gamla jobb har bytts mot nya. Gamla företag och industrier har ersatts av nya små och växande branscher.  Det är så Sveriges ekonomi har utvecklats och hållits konkurrenskraftig.

Inte genom att hela tiden klamra sig fast vid det gamla. Utan genom att vara först med det nya.

Men för att våga gå dit måste man veta vart man vill och låta de viktiga aktörerna få tydliga och långsiktiga spelregler.

Vi gröna är tydliga med vårt mål om ett hållbart samhälle. Miljöpartiet är beredda att samverka för att ge näringslivet förutsättningar där det lönar sig med klimatinvesteringar. Det är så barnens livschanser sätts i första rummet.

 

Det finns en oskriven regel i biståndspolitiken att om man vill förbättra barnens livsvillkor ska man satsa på kvinnorna. Kvinnor är också en bättre mall än män för bra klimatpolitik.

Män släpper ut mer koldioxid än kvinnor. Män äter mer kött, åker mer bil, flyger mer och är mindre intresserade av att förändra sitt beteende för att skona klimatet. 

Mycket förenklat kan man säga att klimatförändringarna orsakas av rika män, men drabbar fattiga kvinnor. Det är samma mönster oavsett om vi tittar i Sverige, Europa eller världen.

Dagens passiva klimatpolitik är att sätta lata mäns intressen framför kvinnor och barns.
Det måste ifrågasättas.

Vad är det som säger att mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska prioriteras högre än kvinnan som tar tunnelbanan in till jobben varje dag?
Vad är det som säger att mannen som flyger på affärsresa måste få en egen flygplats mitt inne i centrala Stockholm medan den kvinnliga studenten inte har nånstans att bo?
Och vad är det som säger att den svenske mannens rätt att äta kött varje dag går före den sudanesiske kvinnans rätt att slippa klimatkatastrofer som förstör hennes skörd? 

Klimatförändringarna visar att världen är i akut behov av en feministisk politik.

 

Jo, jag menar precis det. Den Kenyanska miljökämpen och fredspristagaren Wangari Mathai sa:
”Vi kan inte få en hållbar utveckling utan rättvis utveckling, och ingen rättvis utveckling utan jämställdhet.”

Det hänger ihop. Det är därför vi precis som med klimatpolitiken inte kan gömma undan jämställdheten på ett departement, och låta resten av politiken fortsätta som vanligt. Det hänger ihop.

Feminismen måste in när vi planerar infrastrukturen. Det är därför Miljöpartiet vill satsa på mer tåg, buss och cykel istället för nya motorvägar runt storstäderna.
Feminismen måste in på arbetsmarknaden. Det är därför Miljöpartiet vill satsa på kortare arbetstid inom äldrevården, så att välfärdens kvinnor kan få möjlighet till avlastning på samma sätt som männen i industrin fått.
Feminismen måste in i skattepolitiken. Det är därför Miljöpartiet efter 8 år med skattesänkningar vill höja skatten för personer som tjänar mer än 40 000, som oftast är män, för att kunna satsa mer på välfärden – den som ger grunden för att vi kan ha jämställdhet i Sverige.

Det är ingen slump att det var kvinnorörelsen som tillsammans med miljö- och fredsrörelsen startade Miljöpartiet för 30 år sedan. Feminism och grön politik går alltid hand i hand.

 

Feminism och solidaritet är delar av den gröna politiken.

(Kollar på klockan)

Under den tiden jag håller det här talet så tvingas uppemot 100 personer lämna sina hem för att fly undan krig och förföljelse i Syrien. 100 pers bara på denna halvtimme.

Vi ser nu också krisen i Irak. Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt i världen. Över 50 miljoner människor är just nu på flykt. Inte för att de vill utan för att de måste.

Hälften av Syriens flyktingar är barn. Barn som tvingas lämna allt: skolan, lekkamraterna och i många fall även sin familj, för att hamna i ett flyktingläger långt bort från sitt hem eller på en liten båt över ett stormigt medelhav. 

Ibland känns det som vi inte lärt nånting av historien.

För istället för att hjälpa de som flyr så gör EU allt för att stänga dem ute. Med högteknologisk gränsövervakning, rakbladsförsedda stängsel och alltmer brutala utvisningar av de som trots allt lyckas ta sig igenom nålsögat.

Historiens dom kommer att bli hård mot de som såg till att EU:s omänskliga migrationspolitik kunde fortsätta. I efterhand kommer vi fråga oss, hur kunde man låta det ske? Hur kunde vi fortsätta stänga människor ute trots att vi visste vilket fruktansvärt blodbad som pågick i Syrien?

För varje dag som går utan att vi gör något åt det här så riskerar fler människor att dö på sin väg till Europa. Därför vill jag och mina Europeiska gröna kollegor att EU inför humanitära pass och asylvisum som man kan ansöka om på ambassader utomlands, så att människor slipper riskera livet i små båtar över medelhavet. EU:s gränspolis ska rädda liv istället för att stänga människor ute, och människor på flykt måste få en fristad i Europa.

Sverige gör en insats på hemmaplan, men agerar fortfarande inte tydligt inom EU, eftersom Moderaterna och Socialdemokraterna blockerar en solidarisk politik.

Igår tog Sverige ett steg åt rätt håll. Då infördes nya regler som gör det lättare för flyktingbarn med särskilt ömmande skäl att få stanna i Sverige. Det var ett litet men viktigt steg åt rätt håll som jag är stolt över att miljöpartiet fått till med den sittande alliansregeringen.

När det blåser kalla vindar i Europa, när nazister och fascister marscherar på gatorna, när människor på flykt tvingas tillbaka till krig och våld, då visar vi gröna att det finns en annan väg, en väg mot mer mänsklighet, mer humanitet och mer öppenhet. Det kommer vi ta varje tillfälle att fortsätta med.

 

Den gröna rörelsen har en tydlig uppgift inför valet i höst: att se till att de globala ödesfrågorna om klimatet, om jämställdheten i vårt land och om människovärdet hamnar höst upp på dagordningen. Där de rättmätigen hör de hemma.

Jag vet att det finns några män inom svensk politik som till varje pris vill att dessa frågor ska vara små sidofrågor i den stora politiska debatten. Det finns män som håller alla tummar de har för att valrörelsen i september ska bli precis lika grå, lika trist och lika tom på visioner som slutet på valrörelsen 2010.

Bland annat de som är ansvariga för att de senaste åtta åren ha pausat politiken inom miljö och jämställdhet och som såklart försäkra sig om att inte ”fel” saker diskuteras i valrörelsen.

Men för unga människor i Sverige idag är valrörelsen inte en fråga om att diskutera ”rätt” eller ”fel” frågor. För dem är politiken på allvar.

För de småbarnsmammor på flykt från Syrien som väntar på en möjlighet att ta sina barn till en trygg plats, för dem är politiken på allvar.

För unga tjejer och kvinnor som stressas av slimmade skolor och arbetsplatser och blir utbrända, för dem är politiken på allvar.

För den ungdomsgeneration som ser hur klimatkatastrofen kommer närmare, samtidigt som politikerna pekar finger åt varandra istället för att lösa problemet, för dem är politiken på allvar.

Vi är många som vägrar låta de här frågorna försvinna ut i den politiska periferin. Vi är många som ser det som självklart att klimathotet, jämställdheten och människovärdet är en självklar del av ekonomin, arbetsmarknaden, rättssystemet och hela politiken.

Nu måste vi orka kämpa ett par månader till. För om Sverige ska ta sig an dagens riktiga utmaningar måste klimathot, jämställdhet och människovärde tas in i politikens finrum. Jag kommer göra allt för att se till att det blir så, som miljökämpe, kvinna och anti-rasist.

Tack för att ni har lyssnat!

Dela och diskutera sidan med dina vänner

Starta ett politiskt samtal, vår demokrati mår bra av det!

Kopiera länk: