När EU nu förhandlar om sina nya klimatmål för 2040 pågår en avgörande dragkamp om skogens roll. Tyvärr har Sveriges och Finlands regeringar valt att driva linjen att kraven på kolsänkan – alltså hur mycket koldioxid våra skogar och marker ska ta upp och lagra – ska sänkas. Det är en kortsiktig och riskabel väg, skriver Miljöpartiets talesperson för biologisk mångfald, Rebecka Le Moine, tillsammans med Krista Mikkonen, riksdagsledamot Gröna förbundet, tidigare miljö- och klimatminister i Finland.
Att EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen nu öppnar för lättnader i medlemsländernas LULUCF-åtaganden må glädja skogsindustrins lobbyister, men det är ett steg bort från vetenskapligt grundad klimatpolitik. Forskningen är tydlig: den snabba minskande kolsänkan i de nordiska skogarna är ett av de allvarligaste hoten mot möjligheten att nå netto-noll.
Kolsänkan krymper – skogarna blir utsläppskällor
Naturvårdsverkets data visar att tillväxten i de svenska skogarna har minskat och att avverkningen ökat kraftigt. I Finland har utvecklingen gått ännu längre, där skogar nu har blivit utsläppskällor, vilket nu hotar landets hela klimatmål. Den europeiska miljöbyrån (EEA) konstaterar samtidigt att både Sverige och Finland ligger långt under EU-snittet när det gäller skydd av natur.
Ovilja att följa vetenskapen
Detta sker samtidigt som regeringen i brev till EU-kommissionen hävdar att klimatmålen är ”orealistiska”. Men det är inte målen som är orealistiska – det är Sveriges och Finlands regeringars ovilja att anpassa politiken efter vetenskapen och Parisavtalet. Sverige och Finland var med och satte dessa mål. Att nu, bara några år senare, hävda att de är för svåra är att svika både EU-samarbetet och kommande generationer.
Professor Markku Rummukainen, klimatforskare vid Lunds universitet och ledamot i FN:s klimatpanel IPCC, har påpekat att redan en liten minskning i avverkningsnivåerna skulle ge stor klimatnytta. Att återgå till de nivåer som gällde i början av 2000-talet vore tillräckligt för att stärka kolsänkan påtagligt.
Det går – om viljan finns
Det är alltså fullt möjligt att nå LULUCF-målet – om viljan finns. Men det kräver en tydlig kursändring: mindre intensivt skogsbruk, skydd av de kvarvarande kontinuitetsskogarna, och en bred övergång till hyggesfria metoder. Det skulle inte bara gynna klimatet, utan också stärka den biologiska mångfalden, vattenkvaliteten och rekreationsvärdena.
Argument om att minskad avverkning skulle hota ekonomin är kortsiktigt och missvisande. Skogsindustrins framtid ligger inte i mer massaved och biobränslen, utan i långlivade, högvärdiga produkter som har större klimatnytta än att elda biomassa.
En ny väg för landsbygden
Att försvara den nuvarande modellen av storskaligt kalhyggesbruk är inte att försvara landsbygdens framtid – det är att undergräva den. Om skogen ska vara en lösning i klimatkrisen, inte en del av problemet, krävs politiskt mod och långsiktighet.
Miljöpartiet i Sverige och Finland vill:
• Stödja övergången till hyggesfria och naturnära brukningsformer genom att skapa ekonomiska incitament för skogsägare som går före.
• Betala för klimatnyttan som skogen kan bidra med, genom till exempel kolkrediter.
• Skydda kvarvarande natur- och kontinuitetsskogar och öka andelen formellt skyddad natur.
• Se till att statlig skog och skog som ägs av myndigheter ska vara föregångare.
Detta är förslag som både skulle stärka den enskilda skogsägarens lönsamhet, bidra till att vi når målen både för klimat och biologisk mångfald.
Du hittar artikeln här: Det som är bra för skogsindustrin är inte bra för landsbygden och klimatet | Dagens ETC
