Mitt Sverige 2028 – Isabella Lövin

Lyssna

Om inte vi, så vilka? Om inte nu, så när? Läs hela Isabella Lövins tal till nationen.

Isabella Lövin talar till nationen i SVT. Om vilket Sverige vi vill se 2028.

I februari i år flöt en död val upp på den spanska kusten.

Den var tio meter lång, vägde sex ton men såg ändå mager ut.

Efter obduktionen fick vi veta varför. Valen hade 29 kilo plast i magen.

Plasten satt i hela tarmsystemet. Rep, säckar, förpackningar, mest plastpåsar.

Den hade antagligen i åratal råkat svälja sådant som vi människor tanklöst kastat i havet.

Som om det skulle försvinna.

Men det gör inte det. Allt sprids. Varje dag sväljer valar, sjöfåglar, fiskar, till och med plankton plast, i tron att det är mat.

Varje minut fortsätter en sopbil med plast tömmas i våra hav.

Om det fortsätter i samma takt kommer vi att ha mer plast än fisk i haven om 30 år.

Jorden är vårt enda hem i en kall och livlös rymd.

Ändå behandlar vi vår planet som en soptipp. Utsläpp och skräp når varje hörn, från djupaste havsbottnar till långt upp över molnen.

Minsta barn har spår av kemikalier i sitt blod. Arter dör ut, Arktis smälter, Golfströmmen mattas av.

Jag säger inte det här för att jag är Miljöpartist - jag är Miljöpartist för att det är såhär.

Vi människor har skapat det här, det gör ont att tänka. Men vi får inte förlamas av vad vi har gjort, utan fyllas av beslutsamhet.

Vi kan göra något åt det.

Du och jag kan göra det.

Inte nån annan, inte nån annan gång.

Utan vi här och nu.

Vi måste sluta leva som om vi vore den sista generationen på jorden.

***

På Nobelmiddagen i vintras satt jag bredvid pristagaren i ekonomi.

Hans forskning visar att vi människor styrs av så mycket annat än bara vinstintressen, tvärtemot vad vi ofta tror.

Vi vill göra rätt i andras ögon, vi vill dela med oss, vi är nyfikna, vill bli omtyckta, ibland är vi lata.

Kort sagt; vi är människor.

Ändå lever vi som om vinstmaximering vore den enda drivkraften. Vi arbetar mer och mer för att konsumera mer och mer.

Vindsförråd och källare är fulla med saker vi glömt att vi har.

Livet är fyllt av krav på perfektion, prestation, konsumtion.

Välja skola, välja pensionsfond, välja bil, välja resa.

Välja liv.

Men väljer vi verkligen det liv vi vill ha?

Jag har varit där. Snubblande nära avgrunden. Jag vet känslan.

När man varannan minut hör sig själv tänka högt: Jag orkar inte mer. Vad är meningen? Jag orkar inte mer.

Är meningen med livet verkligen att ha mest prylar när man dör?

Om det vore så skulle vi ju vara lyckligare än någonsin idag. Men det är vi inte.

Sjukskrivningarna på grund av stress och psykisk ohälsa talar sitt tydliga språk.

Och är det så konstigt egentligen?

När budskapen omkring oss dag och natt säger oss att vår egen viktigaste roll i samhället är att vara konsumenter, då känner vi oss små. Oviktiga.

Men det är fel. Vi är viktiga.

Vi har alla ett ansvar och en uppgift i livet. Jag tänker på det som astronauter som sett jorden utifrån ofta beskrivit: hur de plötsligt drabbats av en insikt att jorden är vårt moderskepp i rymden. Och att mänskligheten inte är passagerare på skeppet, utan besättningen.

Den som har ansvaret för vår enda levande planet.

Blunda en sekund och tänk på de kommande tio åren. Åren fram till 2028.

Vad vill du göra de här åren? Vad vill du ägna din tid åt? Vilka val vill du göra?

Jag som politiker kan aldrig bestämma vad du ska göra med ditt liv.

Men jag kan underlätta de val som jag vet att många längtar efter att få göra.

Att välja tid istället för pengar.

Hållbarhet istället för slit-och-släng.

Gemenskap istället för ensamhet

Medmänsklighet istället för hat

***

För mig som miljöpartist är det inte konstigt att tänka på världen om tio år. Eller tjugo. Eller femtio. Framtiden, att tänka längre än till nästa val, det är själva orsaken till att Miljöpartiet bildades.

Att lyfta blicken och se att ett annat samhälle är möjligt, ett modernare och mänskligare samhälle.

Om tio år, 2028, kan man transportera sig i hela landet, utan fossila utsläpp.  

Nya bilar går på el eller biogas.

Villataken glänser av solceller.

Massor av svenskar gör sin egen el hemma.

Barnen kan cykla eller gå till skolan själv, utan att behöva andas in avgaser.

Mammor och pappor delar lika på tiden hemma med sina barn.  

Människor kan bo kvar i de bygder de älskar. De gröna jobben och företagen blomstrar.

Våra gammelskogar och storslagna fjäll är skyddade.  

I hav och sjöar simmar fiskar, inte plastbitar.  

Djuren behandlas med respekt.

Vi har tid att vara med dem vi älskar.

Vi kan lättare utvecklas i arbetslivet, starta eget, plugga vidare, förverkliga en dröm.

Städerna har mer och mer rum för människor, och mindre för bilar och buller

Vi är på väg att utrota världsfattigdomen. Sverige tar globalt ansvar.

Det här är vår vision: Att Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsland.  

Varje dag, varje timme, varje minut, kämpar vi för att komma närmare det målet.

Det är därför vi infört världens mest ambitiösa klimatlag under den här mandatperioden.

Det är därför vi inför höjd skatt på smutsiga bilar och en bonus på sextio tusen kronor för elbilar

Det är därför vi har 18-dubblat stödet till solceller, låtit kommuner förbjuda de smutsigaste bilarna i centrum, infört en klimatskatt på flygresor och satsat på höghastighetståg istället.

Det är därför vi vill sänka skatten ordentligt för alla som bor eller skapar jobb i glesbygden.  

Det är därför vi vill införa en antibiotikaskatt på kött från djur som far illa.  

Det är därför vi ser till att Sverige är världsledande på bistånd till de fattiga.

Den här visionen har väglett oss i 35 år, och den kommer leda oss i framtiden.

Om 25 år ska Sverige vara ett land som inte längre bidrar till klimatförändringarna, överhuvudtaget.

Vi ska bidra med lösningarna, visa världen att det går!

***

Min farmor föddes i slutet på 1800-talet. Hon dog 1973.  

Jag minns henne ganska väl, en snäll vithårig farmor som bakade goda bullar och virkade spetsdukar.

Hon fick uppleva två världskrig, men aldrig att klimatet förändrades.

Aldrig att havets nivå höjdes.

Mina barnbarn däremot.

De kan få uppleva något som ingen tidigare generation upplevt.

En havsnivåhöjning som lägger delar av Skåne, Danmark och Holland under vatten. Extremväder så ofta att skogsbränder, skyfall, torka och orkaner blir det normala, inte undantaget.

Eller - så får de uppleva en värld där vi börjat ta hand om moder jord.

En värld där vi ger varandra tid att leva.

En värld där vi slutar bränna ut planeten och oss själva.

Mina barnbarn kommer minnas mig, precis som jag minns min farmor, det är jag ganska säker på.

Men jag är ännu inte säker på vad de kommer att tänka om vår tid?  

Vad kommer de säga att vi gjorde när larmen gick?

Kommer våra barnbarn vara stolta över oss? Eller kommer de döma oss hårt?

Vår stund på jorden är nu. Det är vi som har vakten nu, vi som lever idag.

Jag är övertygad om att vår generation har en uppgift.

Liksom generationerna före oss hade uppgiften att bygga upp världen efter två förödande världskrig, och att lyfta Sverige ur svält och armod, från ett fattigt land till en modern välfärdsstat, så har också vi ett uppdrag.

Vårt uppdrag är att bygga ett samhälle där vi kan leva gott utan att förbruka den jord våra barn och barnbarn ska bo på. Vårt uppdrag är att ge mening åt vårt välstånd.

Ställa om ekonomin till hållbarhet. Ge oss själva tid att leva.

Vårt uppdrag är att vårda vårt enda hem i rymden.

***

Jag vet att valet i september kan påverka vilken värld vi har 2028.

Ska vi ha ett Sverige som kan leda en global omställning, som vill fortsätta vara nummer ett på listan över mest klimatambitiösa länder i världen, eller ska vi bli ett land som lutar sig tillbaka och säger att klimatförändringarna, de kan lösas av någon annan, nån annan gång?

En regering som blundar och hoppas på det bästa?

Eller en som kämpar?

En regering som är mer rädd för klimatåtgärderna än klimatförändringarna, eller en som ser möjligheterna?

Jag är övertygad om att vi har inget att vara rädda för utom rädslan själv.

Inget att vara rädda för, utom de hopplöshetens profeter som vill lura oss att misstro den kraft som finns i förändring.

De som till varje pris vill att människor ska sitta passiva, de som bygger rädsla och murar mellan människor.

Men rädda människor bygger inget starkt och tryggt samhälle.

Rädsla gör oss mer mottagliga för populism och förenklade lösningar.  

Men det finns en känsla som är starkare än rädslan och det är hoppet.

Vi politiker ska leda genom hopp, inte rädsla.

Om tjugo år vill jag kunna säga till mina barnbarn att ”Vår generation var den modiga generationen.”

Vi vågade fatta beslut som gjorde det möjligt för oss att leva hållbart här och nu.
Vi vågade göra slut med kol och olja. Vi satte stopp för onödig plast.
Vi vågade ta beslut som på kort sikt verkade jobbiga – för att göra en bättre värld i framtiden möjlig.

Vi vågade – och vi vann.

På kortare tid än någon trodde, och det blev bättre.

Vi slutade leva som om vi var den sista generationen på jorden.
Vi gjorde det tillsammans, under vår vakt.

Om inte vi, så vilka?
Om inte nu, så när?

Låt oss börja, det finns ingen tid att förlora.

Vår stund på jorden är NU.

Dela och diskutera sidan med dina vänner

Starta ett politiskt samtal, vår demokrati mår bra av det!

Kopiera länk: