Krönika Monika Bubholz: Reflektioner om engagemang
Förra veckan skrev min språkrörskollega Robert en krönika om glädjen i att engagera sig demokratiskt. Jag känner att jag behöver spinna vidare på samma ämne, för det upptar ofta mina tankar.
För det första, det är väldigt roligt att engagera sig och enkelt att påverka. Jag minns att jag var så oerhört förvånad den första tiden när jag hade blivit medlem och fått ett uppdrag, hur lätt det var att påverka Miljöpartiets hållning och även förändra kommunens beslut i viktiga frågor. Jag brukade skämtsamt säga att det var ju tur att de inte fått in en galning i nämnden, eftersom det var så lätt att få gehör för de inspel som jag hade.
Sen är det ju oerhört roligt och intressant att vara med i politiken. Dels för att det går att påverka och faktiskt rädda världen i det lilla, men också för att man lär sig så väldigt mycket om samhället och vad som är på gång i sitt närområde.
Visst är det tuffare dagar när de beslut som man behöver ta är som pest eller kolera, eller när det stormar i media om något eller är allmänt rörigt. Men då brukar jag tänka att om ett år har alla glömt bort det som händer. Hat och hot mot politiker finns också i bakgrunden men jag har inte känt mig särskilt utsatt. Med andra ord, det är så otroligt givande och roligt att engagera sig politiskt, så jag undrar varför inte fler gör det, och varför just så många i miljörörelsen verkar känna att man påverkar mer om man är med i Naturskyddsföreningen eller någon annan miljöorganisation.
För mig är det tydligt: i de rum där beslut fattas så behövs fler röster som lyfter perspektiv, driver frågor och tar beslut för att påverka miljön och klimatet på riktigt. Att stå utanför och skapa opinion behövs det med, men framför allt är det viktigt att rösterna finns inuti beslutsrummen. Det har hänt alltför många gånger att jag är den enda som tar upp miljö- eller klimatperspektiv när någon fråga hanteras. Då funderar jag på vad som hade hänt om jag inte hade varit i rummet.
Vi får också de politiker vi förtjänar. De som väljer att engagera sig i ett parti är vanliga människor som du och jag. Som har känt att de vill bidra med sina idéer och tid för att skapa en bättre värld. Jag tänker ibland om dem som klagar på oss politiker att de själva borde engagera sig om de vill göra skillnad och få besluten att gå en annan väg.
Det är ändå intressant att reflektera över hur extremhögern och miljörörelsens taktik skiljer sig och vad som har varit mest framgångsrikt. Journalisten Viktor Barth-Kron sa nyligen i SVTs Politikbyrån något som verkligen satte ord på det jag ofta tänker på. Det handlade om SDs Tobias Anderssons tölpaktiga beteende när han trampade över Fridays for Futures och Greta Thunbergs banderoll framför riksdagshuset. ”Den här rörelsen [Fridays for Future] sitter i liten skara kvar utanför parlamentet. Den andra stora rörelsen i modern tid, den nationalistiska, har varit extremt effektiv på att organisera sig partipolitiskt. De marscherar i stället in och fattar besluten. Man kan tycka att civil olydnad och aktivism är en jättebra sak, men än så länge verkar den inte ge så mycket resultat. Medan den partipolitiska organiseringen på andra kanten gör det.”
Så jag funderar ofta hur jag kan få de som är oroliga för klimat och vår framtid att engagera sig politiskt för att göra skillnad den vägen.
Det är kanske svårt att förstå hur man blir en del av ett parti och får möjlighet att påverka. Hur kan Miljöpartiet sänka sina trösklar ännu mer för att det ska kännas enkelt att engagera sig? Vi försöker hålla många evenemang där man kan träffas i olika sammanhang och prata politik. Plocka svamp, samla ihop skräp, gå på hockey tillsammans, äta lite innan man ser en film tillsammans eller bara ta en kaffe ihop på ett café och diskutera det som händer lokalt och globalt. Eller vara med i digitala möten och lära sig och samtala om olika politiska ämnen. Det är glädjande att vi de senaste åren har ökat ordentligt i medlemsantal, men när jag ser att så många hellre väljer aktivism eller att engagera sig i en miljöförening med begränsad påverkan, då undrar jag vad vi ska göra mer.
Jag avslutar med att citera min språkrörskollega Robert som formulerade det så fint i sin krönika: ”För mig gav mitt partiengagemang ett utlopp för min frustration men också hoppfullhet att saker går att förändra till det bättre, om man sluter sig samman. Om man hjälps åt.”
