Krönika Robert Halvarsson: Glädjen i att engagera sig demokratiskt
För drygt tre år sedan valdes jag till språkrör för Miljöpartiet de gröna i Karlstad. Genom det förtroendeuppdraget har jag växt med uppgiften, genom alla fantastiska möten, människor jag har träffat – såväl miljöpartister, politiskt aktiva i andra partier, föreningsliv, fackliga företrädare och vanliga människor som ställer frågor, vill föra samtal med en bredd av åsikter och tankar.
Att engagera sig politiskt är inte helt olikt lagidrott. Vi har olika roller, men alla behövs. Dessa tre år bekräftar för mig en sak. De flesta personer är hyggliga, vill utveckla samhället till det bättre och ser demokrati som något värt att kämpa för. I utmanande tider bryts perspektiven oftare, och inte sällan uppstår kreativ friktion där såväl oro som hopp samsas på en och samma plats. Ibland i en och samma person. För mig gav mitt partiengagemang ett utlopp för min frustration men också hoppfullhet att saker går att förändra till det bättre, om man sluter sig samman. Om man hjälps åt.
Jag vill därför uppmana fler att aktivera sig demokratiskt, i ett parti, en förening eller ett nätverk som står upp för en färdriktning som just du tror på. I nästan alla partier bedrivs ett arbete där lokala frågor samsas med globala. Där värderingar och idéer om hur vill utveckla samhället samsas med nyfikenhet på hur världen och vi människor faktiskt fungerar.
Demokratiska organisationer befolkas av vanliga människor. Vanliga människor som inte sällan känner ett stort ansvar för det samhälle och den tid de lever i. Lösningen på en alltmer diktatorisk värld, på allt från ekologiska utmaningar till kriminalitet eller social utslagning är mer demokrati – en demokrati som bärs upp av vanliga människor.
Den insikten har jag fördjupat under min tid som språkrör, och jag har den med mig om jag får fortsatt förtroende tillsammans med min språkrörskollega Monika Bubholz att fortsätta arbeta i den rollen för vår lokala miljöpartiförening. På samma sätt fortsätter mitt engagemang när det blir dags att lämna över stafettpinnen och ansvaret till nästa person. Snart har föreningen nämligen årsmöte, och då väljer medlemmarna vilka personer de vill se som ordförande, språkrör, styrelse och andra förtroendeuppdrag.
Något finare än att det till syvende och sist inte enbart är man själv som bestämmer att man ska utöva makt, utan att människor tillsammans beslutar om förtroendeuppdrag, där vi turas om att bära upp ansvaret som följer med – är svårt för mig att föreställa mig.
