Romina om PFAS
Angående Tidö-utspelet nyligen om pfas där man säger att man går före EU och förbereder förbud mot PFAS i vissa konsumentprodukter. Längre än så vill man inte gå. I ekot den 23 juli får Romina Pourmokthari frågan varför man inte förbjuder växtskyddsmedel innehållande pfas. Hon svarar då att ”växtskyddsmedel regleras genom en förordning i EU, så därför kan vi inte förbjuda det nationellt”.
Det var kanske väntat att regeringen inte ville ta steg för att förbjuda dessa medel i jordbruket, men hennes slutsats är felaktig. Förordningen det handlar om är EU-förordning 1107/2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden. Det är ett regelverk som trots att den rättsliga grunden bygger på totalharmoniserade bestämmelser ändå öppnar för vissa undantag för enskilda länder. Den kanske viktigaste finns i artikel 4 som säger att ”Medlemsstaterna ska i synnerhet inte hindras från att tillämpa försiktighetsprincipen om det råder vetenskaplig osäkerhet kring de risker för människors eller djurs hälsa eller miljön som det växtskyddsmedel som ska produktgodkännas på deras territorium medför”. Detta är ett mycket långgående undantag från de gemensamma utsläppskraven. Artikeln om försiktighetsprincipen har redan tillämpats av några länder, dock inte Sverige. Frankrike valde till exempel för ca 10 år sedan att gå före och ensidigt förbjuda några insektsmedel (s k neonicotinoider) med stöd av den aktuella artikeln. Även Danmarks förbud vilar på den nationella tillämpningen av försiktighetsprincipen, men där har man även valt att hänvisa till risker för förorening av grundvatten i nivåer överskridande 0,1 µg/L av verksamma ämnen och nedbrytningsprodukter (TFA).
Jag deltog själv i förhandlingen om förordning 1107/2009 innan den antogs. Förordningen bär tydliga inslag av svensk förebyggande kemikaliepolitik. Det gäller inte minst artikel 4. Synd bara att Sverige inte klarar att dra nytta av de framgångar som Sverige nådde då.
Jag gissar att regeringen har tagit intryck av den konsekvensutredning kring ett förbud för växtskyddsmedel innehållande pfas som Växtskyddsrådet har genomfört. Det gäller 38 st medel som kan bilda nedbrytningsprodukten TFA. I rapporten kommer man fram till att effekterna för utebliven svensk produktion uppgår till cirka 1,2 miljarder kronor per år. Viktigt att känna till i detta sammanhang är att Växtskyddsrådet inte har utvärderat effekterna av ett icke-förbud, t ex kostnader för att rena eller byta dricksvattentäkter. Detta har i andra sammanhang beräknats ge mycket omfattande kostnader. Men detta har man alltså utelämnat i sin analys.
Peter Bergkvist
