En maskulinitetskris som ingen längre har råd att ignorera
Sverige står inför en växande samhällsutmaning: allt fler unga män söker sig till miljöer där hat och våldsromantik normaliseras. Incelgrupper, aktivklubbar och manosfären är alla uttryck för samma utveckling – en maskulinitetskris som växer i tysthet. Med löften om gemenskap, träning och status luras unga män att följa självdestruktiva och extrema vägar.
Själv är jag utbildad hälsopedagog, älskar styrketräning och tränade boxning och MMA när jag var yngre. Att se dessa grupper använda det jag brinner för – träning, gemenskap och personlig utveckling – och förvrida det till något destruktivt gör mig uppriktigt illa till mods.
På slutna forum bekräftar män varandras ilska och hopplöshet. Med hjälp av träning och skönhetsoperationer försöker man uppnå högre status, men incelkulturen är allt annat än sund. FOI:s analyser visar hur kvinnofientlighet och våldshyllningar frodas, samtidigt som många av medlemmarna lider av ensamhet, depression och social isolering.
Den giftiga miljön förstärker självhat och ökar risken för självmord, men också för våldsdåd.
Inom manosfären ryms allt från datinggurus till machomän och antifeministiska influencers. Träning och coaching används ofta för att locka in nya följare, men gemensamt är övertygelsen att män har förlorat sin plats i samhället och att lösningen är att återupprätta könshierarkier.
Retoriken spelar på statusosäkerhet och identitetskriser – och fungerar i värsta fall som en inkörsport till mer extrema ideologier.
Aktivklubbarna är den mest organiserade och fysiska delen av denna utveckling. De lockar män som söker styrka och gemenskap – men används för att främja nationalistisk och våldsbejakande ideologi. På ytan tar aktivklubbarna avstånd från nazism och våld, men internt sprids hat mot mångkultur, liberalism och icke-vita immigranter.
Träningen blir en väg in i en militant hypermaskulinitet där våld uppmuntras och där klubbarna ersätter de sociala band som många saknar. Många är sedan tidigare dömda för våldsbrott, men en oroande trend är att klubbarna på senare tid lyckats rekrytera unga män utan någon tidigare koppling till extremhögern.
Tre uttryck – samma grundproblem
Trots sina olikheter bygger alla tre miljöer på samma fundament: ensamhet, identitetskriser och en känsla av att inte höra hemma i ett samhälle som förändras. Samtliga utnyttjar den ohälsa som plågar alldeles för många unga män.
Förebyggande arbete som faktiskt fungerar
Forskning om radikalisering och sociala riskfaktorer är tydlig: starka sociala band, meningsfulla aktiviteter och tidiga insatser för psykisk hälsa minskar risken för att unga män dras in i destruktiva miljöer. Grunden till osäkerhet och utanförskap läggs ofta tidigt. Därför behöver vi:
– stärka föreningsliv, idrott och lokala gemenskaper
– bredda berättelsen om manlighet genom att lyfta fram fler förebilder och visa att styrka också handlar om ansvar, empati och relationer
– satsa på psykisk hälsa, särskilt lågtröskelstöd för unga män som kämpar med ensamhet och ångest
– identifiera barn i behov av tidiga insatser – och stötta föräldrar för att ge alla barn en trygg start
– motverka hatideologier genom utbildning i jämställdhet, digital källkritik och insatser mot nätbaserad radikalisering
Det är just den typen av insatser som Miljöpartiet lyfter fram: satsningar på ungas psykiska hälsa, ökad tillgång till elevhälsa och ungdomsmottagningar, samt fler trygga mötesplatser där unga män kan bygga relationer utan destruktiva normer. Miljöpartiet betonar också vikten av att stärka civilsamhället – idrott, kultur och lokala initiativ – som alternativ till de slutna miljöer där hatet frodas.
Det är så vi bygger ett samhälle där unga män får möjlighet att växa.
Joakim Callmer, MP Norrtälje
