När arbete mot klimatförändringar blev ett hot
Forskare och journalister som talar om klimatförändringar utsätts i dag allt oftare för hot och hat. Fredliga klimataktivister möts av hårdare motreaktioner, samtidigt som värmeböljor och skogsbränder blir vanligare. Trots detta väljer många makthavare att tona ned problemet. Hur kunde klimatpolitiken bli så polariserad?
Under lång tid var hållbar utveckling en självklar politisk utgångspunkt. För att förstå när debatten började polariseras behöver vi gå tillbaka till 1988 i USA. Det året vittnade klimatforskaren James Hansen inför senaten om att de klimatförändringar som redan syntes då var orsakade av människan. Samma år bildades FN:s klimatpanel IPCC.
Men den ökande insikten om klimatfrågans allvar oroade amerikanska olje- och kolbolag. De startade en omfattande påverkanskampanj för att splittra den politiska viljan. Frontgrupper som Global Climate Coalition skapades för att dölja industrins intressen, forskare anlitades för att så tvivel och konservativa tankesmedjor fick bidrag för att framställa klimatpolitik som ett hot mot ”frihet” och den amerikanska livsstilen.
Sverige stod emot länge, men i slutet av 00 talet började svenska klimatförnekarorganisationer imitera den amerikanska strategin: att överdriva osäkerheter, så tvivel och framställa klimatarbete som ett hot mot den svenska livsstilen och ekonomin. Organisationer som Klimatrealisterna och tankesmedjor som Timbro blev centrala aktörer.
Den tidigare breda politiska samsynen förändrades när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. Tillsammans med olika lobbygrupper har partiet spridit narrativ som att forskningen är oense, att Sverige är ”för litet” för att agera och att klimatarbete hotar den svenska livsstilen.
Expressen avslöjade i ett reportage 2016 att SD uppvaktades av storbolag och klimatförnekare med exempelvis lyxmiddagar på exklusiva hotell. I utbyte har bolagen fått spökskriva delar av partiets riksdagsmotioner.
En granskning av ETC 2024 visade att Timbro samarbetat med amerikanska tankesmedjor med koppling till fossilindustrin, och att flera svenska politiker fått utbildningar och stipendier finansierade av Koch Industries — däribland klimatminister Romina Pourmokhtari.
Vid COP30 förra året deltog Sverige utan ministrar men med flera lobbyister från fossilindustrin. Under Tidöpartiernas regering har Sverige fallit från fjärde till trettonde plats i CCPI:s ranking och gått från att vara en internationell klimatledare till att beskrivas som ett land som bromsar utvecklingen.
Satsningar på vindkraft har bromsat in trots att det är den billigaste energiformen att bygga ut för att möta industrins ökande behov. Det riskerar att bromsa industrins utveckling när energin inte räcker till.
En ny rapport av SVT visade att Sveriges utsläppsminskningar har avstannat under Tidöregeringen, vilket gör det svårare att nå klimatmålen. Regeringen prioriterar i praktiken utländska fossilbolags intressen framför svensk beredskap, industri och invånarnas bästa.
Den gröna omställningen är inte ett hot mot välfärden — den är en möjlighet. Den kan skapa nya företag och jobb. Den ger ett mer robust samhälle som inte så lätt påverkas av olika världshändelser, som krig och tullar.
För den som vill se en klimatpolitik som utgår från forskning och framtida generationers intressen är Miljöpartiet det bästa alternativet. Vi vill ge både människor och samhälle verktygen att ställa om och satsa på åtgärder som stärker folket — inte fossilbolagens vinster.
En elbilspremie som gynnar hushåll med små marginaler är ett exempel på en åtgärd som stärker både människor och Sveriges självständighet. Vi vill också satsa på inhemsk produktion av biodrivmedel. Det skulle vara bra för Sveriges beredskap att låta våra egna resurser förädlas och ge intäkter åt industri och lantbruk istället för att vara exponerade för globala energikriser.
Joakim Callmer, MP Norrtälje
