Till minne av Lars Norberg
Lars Norberg är död. Jag bläddrar i några av de böcker han gett mig. Böcker han ville att jag inte bara skulle läsa, utan spara och återkomma till. I marginalen har han kommenterat. Vacker handstil. Intellektuellt klockrent. Ibland poetiskt vackert. Ibland sorgset uppgivet. Men sedan åter fullt av kraft.
Senast jag träffade Lars och hans Inga i deras älskade och självbyggda hus i Sankt Anna kände jag tillförsikt. De var båda till åren komna. Gamla enligt hur man räknar. Yngre än de flesta i både tanke och i handling. Herrejösses, tänkte jag, tänk om jag själv skulle kunna få vara så ung i tanke och så kraftfull till handling när jag blir en bra bit över de åttio.
Bokhögen i Lars arbetsrum var imponerande, han hade just läst den senaste boken om feminism och jag minns honom som den som ivrigast i riksdagen kämpade för att kvinnor skulle få debattutrymme i en annars så mansdominerad värld.
Därute, på hans och Ingas tomt, stod vi en stund ensamma efter att ha tagit en tur med bryggbåten. Han berättade, med ett litet leende, att han nog helst ville dö med motorsågen i handen eller under ett av morgonens vinterdopp i havet. Riktigt så blev det inte.
Lars var en av de stora inom Miljöpartiet de Gröna. Han lärde mig, mitt under en hektisk period som språkrör, att tänka tanken att långa tankar måste få ta tid.
Lars var moderat som blev centerpartist som slutade sin politiska vandring som miljöpartist, från att ha arbetat med tekniska lösningar för kärnkraftverk till att bli grön riksdagsledamot.
Han fick sluta sitt jobb som chef för den tekniska avdelningen på Stal-Laval, som tillverkade turbiner för kärnkraftverk, då han 1976 i boken En betraktelse på domedagsafton kritiserade just kärnkraften. Hans kritik bottnade såväl i hans tekniska kunnande som i hans övertygelse om vad som var moraliskt rätt.
Han blev kvar som överingenjör i företaget, men fick sparken när han i en radiobetraktelse dragit en parallell mellan rövarbandet, i berättelsen om den barmhärtiga samariten, och västvärldens rövarfasoner i tredje världen.
Att han själv, som överingenjör, var en av rövarbandet konstruktörer, mildrade inte effekterna av hans kritik. Han fick sparken och blev erbjuden jobb på Linköpings universitet som teknisk expert på tema teknik och social förändring.
I samma veva bildades Miljöpartiet, där Lars fann sig hemma efter några år som partilös. Han kom med i partiets ledning. Och blev riksdagsledamot när partiet, som första nya parti på 70 år, kom in i riksdagen 1988. Han och hans Inga har varit med på otaliga MP-kongresser under åren. Lars var också ordförande för MP i Söderköping. Under några år även ordförande för Framtiden i våra händer.
Min tacksamhet är stor till Lars. Det är kanske sånt man skall säga i en text som denna. Men jag gör det inte för att jag ska, utanför att jag menar det. De ord som bäst beskriver Lasse är rakryggad, modig och vänlig.
Hans böcker står i hedershyllan här hemma. Det har de gjort i 30 år. Och kommer att stå där så länge jag lever.
– Birger Schlaug
