Gruppledarens månadsbrev – april 2016
Problemet med bostäder sitter inte hos kommunerna
I debatten hörs flera förlag för att råda bot på bostadsbristen och många av dem har till syfte att öka bostadsbyggandet. Ett av dem som lyfts fram då och då är att flytta planmonopolet från kommunnivån till regionnivån. Det har sin utgångspunkt i kritiken att kommunerna inte sköter sig i sitt arbete med att ta fram detaljplaner som tillåter byggnation. Jag tror inte alls på det förslaget, av flera skäl. Att tro det skulle vara kommunernas fel att det inte byggs mer än det gör är direkt felaktigt. I Sollentuna finns det mark där det är tillåtet med byggnation av drygt 3 000 lägenheter. Den siffran ska jämföras med att förra året byggdes det 600 lägenheter i kommunen, och de senaste 20 åren har det byggts ungefär 300 lägenheter per år. Flaskhalsen är alltså inte kommunernas dåliga planberedskap. Tillåtande detaljplaner finns, och nya planer tas kontinuerligt fram. Vad gör det då att flytta beslutsrätten till en högre nivå? Den stora nackdelen är naturligtvis att den lokala kontakten och förankringen drastiskt skulle minska. Jag var nyligen och besökte några grannar till ett tilltänkt äldreboende i södra Sollentuna. De var oroliga för konsekvenserna som förslaget kan föra med sig. Hade de fått möjlighet att få besök av en politiker om planering och beslutsrätt låg på regionalnivå? Inte troligt.
Andelsägarlägenheter, den nya upplåtelseformen
Vi i Miljöpartiets bostadsnätverk var härom veckan och besökte Botkyrkabyggen. Det vi studerade främst där var deras nybyggnadsprojekt för ungdomar, men även deras stora renoveringsprojekt de gjort utan att behöva evakuera de boende. En sådan lösning kräver stort tålamod från byggarbetarna, men framför allt från de boende. Den klara fördelen är att bostadsbolaget slipper de dyra evakueringskostnaderna, vilket håller nere hyrorna till glädje för hyresgästerna. Just de stora renoveringsarbetena kräver ett stort kapital, vilket förklarar att bolaget behöver ombilda lägenheter till bostadsrätter. I deras bestånd är det dock få som har möjlighet att finansera insatsen. Därför var det spännande att höra om deras arbete med att sälja lägenheter som andelsägarlägenheter som alternativ till bostadsrätter. Skillnaden är att kvarvarande hyresgäster fortsätter vara hyresgäster hos Botkyrkabyggen, som också fortsätter med förvaltningen av fastigheterna. För att möjliggöra för hyresgäster att köpa en andel i fastigheten, trots dåliga bankkontakter, sattes priset till runt 80 000 kr, beroende på storlek på lägenhet. Enligt min mening var det alldeles för lågt. Efter två år fanns det boende som sålde sina andelar på markanden för 1 000 000 kr. Med en bättre koll på vad markandspriset är kan det vara intressanta att överföra detta till vissa delar av Sollentunahems bestånd där strukturen är densamma som i Fittja. Det kan även vara intressant att studera i nybyggnadsprojekt, med målet att förbättra byggnadskalkylerna i dessa.
De som bygger klimatsmart ska ha fördel
För att det ska råda full transperens över när kommunen säjer mark har kommunfullmäktige tagit fram en markanvisningspolicy. Där framgår vilka krav som ställs och hur kommunen prioriterar vid markförsäljning. Syftet med policyn är att kommunen ska agera förutsägbart och behandla alla aktörer lika. I policyn framförs att kommunen alltid ska väga in miljö- och klimatpåverkan när köparen utses. Jag har tidigare klagat på att majoriteten struntat i det vid försäljning av mark vid Väsjö Torg. Nu har det hänt igen! Denna gång i Edsberg vid Ribbings väg. Policyn fungerar alltså som en hyllvärmare som plockas fram när kommunens miljöarbete ska bedömas, men i praktisk handling följs den inte.
Peter Godlund, Gruppledare (MP)
