I torsdags den 11 december 2025 hölls debatt i Sollentuna kommunfullmäktige om vår motion om utökat skydd för Rösjökilen. Det blev en märklig debatt där det politiska styret blottade ett allvarligt problem i Sollentunas styrning av natur- och markfrågor: en kommunledning som säger en sak men gör något helt annat.
Bland annat Centerpartiets företrädare Jonas Riedel bedyrade att de delar vår bild av områdets stora värde, men samtidigt vägrar de konsekvent att vilja agera på något sätt för att detta värde faktiskt ska bestå över tid. I debatten återkom flera företrädare för den styrande majoriteten till samma grundresonemang: att skydd redan finns, att frågorna hanteras i befintliga planer och att lagstiftningen sätter gränser för vad kommunen kan göra. Samtidigt undveks konsekvent motionens faktiska problembild – den förlorade framkomligheten, den krympande spridningskorridoren och de mycket konkreta effekterna av åratal av generösa dispenser. Hur vill den styrande majoriteten hantera dessa problem? Det svaret uteblev.
Ett skydd som bevisligen inte räcker
När en av våra motionärer Eje Sandberg (MP) gick upp i debatten och pekade på att allmänheten på flera platser inte längre kan ta sig runt Rösjön, och att naturmark steg för steg omvandlats till privata tomter, möttes detta inte av sakliga invändningar. I stället upprepades mantrat att översiktsplanen och planen för urban grönstruktur redan fångar upp frågorna. Men detta är ett cirkelresonemang.
Bild 1. Eje Sandberg (MP) debatterar vår motion i Sollentuna kommunfullmäktige 2025-12-11
Just det faktum att spridningskorridoren redan har försvagats – trots dessa planer – visar att de inte är tillräckliga. Att i detta läge, som flera talare gjorde, hänvisa till befintliga dokument utan att förhålla sig till utfallet av deras tillämpning är att blunda för verkligheten.
Oviljan att ens pröva ett starkare skydd
Ett särskilt tydligt exempel på denna passivitet var hur förslaget om att utreda ett utökat naturreservat avfärdades. I debatten sades i praktiken att eftersom kommunen ändå måste följa lagstiftningen vid varje enskilt beslut, saknas anledning att ta ett sådant initiativ. Det är ett anmärkningsvärt resonemang.
Ett naturreservat är inte symbolpolitik. Det är ett av de få verktyg som faktiskt kan ge ett långsiktigt, stabilt och förutsägbart skydd, just i ett område där successiva dispenser annars riskerar att urholka naturvärdena. Att vägra ens utreda detta, samtidigt som man säger sig vilja bevara området, är inte juridisk nödvändighet – det är ett aktivt politiskt val.
Dubbelmoralen i debatten
Under sammanträdet upprepades flera gånger att även majoriteten ”delar bilden” av Rösjökilens höga värden och vikten av att skydda spridningssambanden. Men när detta skulle omsättas i konkreta uppdrag – en områdesplan, en reservatsutredning eller ett tydligt politiskt ställningstagande – har det alltså tagit stopp.
Här blir dubbelmoralen uppenbar. Man vill ha äran av att stå upp för naturen i ord, men vägrar ta de beslut som krävs för att skyddet ska gälla i praktiken. Resultatet blir att exploateringen kan fortsätta stegvis, samtidigt som ansvariga politiker kan hävda att de egentligen är för bevarande.
Den självförstärkande exploateringslogiken
Ett annat återkommande inslag i debatten var hänvisningen till gällande praxis enligt plan- och bygglagen. Men det som helt utelämnades är att denna praxis inte uppstår i ett vakuum. När kommunen, år efter år, fattar tillåtande beslut om utökad byggd area, rivningar och nybyggnation i känsliga lägen, förändras också de faktiska omständigheterna.
Detta påverkar kommande bedömningar. Områdets karaktär anses redan vara påverkad – och därmed blir nästa dispens lättare att motivera. Att säga att man inte kan agera eftersom lagen sätter gränser samtidigt som man själv bidrar till att flytta dessa gränser, är även detta djupt ologiskt. Centerpartiets företrädare ville inte ens erkänna att detta är fallet utan påstod sig inte ens förstå sambandet mellan tillåtande beslut och hur detta indirekt bidrar till att förskjuta områdets karaktär, och således öka risken för ytterligare framtida exploatering.
Bild 2. Centerpartiets kommunalråd Jonas Riedel (C) anser sig vara maktlös och tvungen att låta Rösjökilen successivt försvinna, 2025-12-11
Fullmäktiges ansvar kan inte avfärdas
När företrädare för majoriteten i debatten hänvisade till nämndernas begränsningar och till vad förvaltningarna redan gör, blandades också de ihop den kommunala demokratins olika roller ihop. Kommunfullmäktiges uppdrag är inte att administrera rådande ordning, utan att ange politisk riktning, ambitionsnivå och sätta långsiktiga mål – precis det som vår motion handlar om: ett tydligt viljebeslut, ett uppdrag att planera helheten och en prövning av starkare skyddsformer. Inget av detta besvarades sakligt i debatten.
Ledarskap kräver mer än ord
Debatten om Rösjökilen visade med all tydlighet att frågan inte handlar om brist på kunskap eller juridiska möjligheter. Den handlar om politisk vilja, eller snarare ovilja. Verktygen finns: naturreservat, områdesplanering, skärpta riktlinjer för dispenser, tillsyn och återställning.
Så länge kommunledningen vägrar erkänna att dagens skydd inte räcker, och samtidigt vägrar pröva mer långsiktiga lösningar, kommer Rösjökilen fortsätta att försvagas – med fullmäktiges tysta medgivande.
Sollentuna förtjänar ett ledarskap som menar allvar när man talar om att värna naturen. Kom ihåg det när ni går till val nästa år.
Vill ni se debatten i sin helhet så kan ni se det på vår youtube-kanal. Glöm inte att prenumerera där också för att få notiser när vi lägger upp något nytt!
Läs också det vi tidigare publicerat om det här i den här nyheten från i våras!
