I Sundsvall den 2 maj 2026 hölls en manifestation för en human migrationspolitik, tillägnad Elena och Dmitriy – ett par som efter 22 år i Sverige nu hotas av utvisning. Trots arbete, integration och ett liv uppbyggt i Sundsvall riskerar de att skiljas från sin son och skickas till Uzbekistan, där de saknar både trygghet och nätverk. Carsten Brosjö (MP) deltog och höll tal:
Jag funderar på det här med att vara hemma. Det är ett ord som är så kort att de knapp får plats med allt det betyder.
Ett hem är ju inte bara en adress. Det är familjen, grannarna, vännerna, kollegorna, vardagarna, helgerna och minnena. Det är platsen där någon vet om, och i så fall hur, du vill ha ditt kaffe. Och där du hittar hem även när du går i mörker.
Men på senare tid har ordet hemma börjat definieras på ett sätt som känns främmande. Det pratas om ordning och reda, men mitt i Tidöregeringens jakt på en ny definition av ”hemma” har de också tappat bort människan.
Vi ser det här i Sundvall.
Vi har en mamma och pappa här, som har levt och arbetat här i tjugotvå år. De har byggt ett helt liv här, skött sina jobb och uppfostrat en son som är svensk medborgare. För dem finns inget annat hem än Sundsvall och inget annat land än Sverige.
Men plötsligt anses deras anknytning inte längre räcka – bara för att deras son blivit myndig. Som om tjugotvå år av arbete, vardag och kärlek till den här staden skulle sluta gälla vid barnets 18-årsdag.
Och vi kunde igår läsa om en nybliven pappa som även nu ska utvisas.
Miljöpartiet tänker större. Vi vill ha en migrationspolitik som är human och rättssäker. Där människor som söker skydd möts av medmänsklighet istället för misstänksamhet. Där människor får rätt att studera, arbeta, lära sig svenska från dag ett och slipper leva i ständig ovisshet om framtiden.
Så har vi tonåringar som fått skräckbesked. Barn som lekt här, gått i skolan här, blivit kära här och drömmer om framtiden här. Hela deras liv finns här hemma. Men i samma stund som ljusen blåses ut på 18-årskalaset händer något märkligt med dagens migrationspolitik. Då förvandlas familjen plötsligt till separata individer som råkar dela bostad. Det spelar ingen roll att de fortfarande äter middag tillsammans eller att barnet fortfarande ringer en förälder och säger: ”Vi ses hemma. Jag älskar dig!”
Nej, inte med nuvarande politik: Dagen innan är barnet ett barn i familjen. Dagen efter betraktas barnet som en fullt utvisningsbar vuxen människa, utan självklar rätt att få stanna kvar i sitt eget hem.
Vi i Miljöpartiet accepterar inte den synen på människor – vi tänker större. För oss är en familj fortfarande en familj, oavsett vad det står på födelseattesten. Vi vill avskaffa de försörjningskrav som idag fungerar som en mur mellan familjer. Vi vill stärka rätten till familjeåterförening och göra permanenta uppehållstillstånd till huvudregel igen. Och Barnkonventionen ska väga tungt. Människor måste få tryggheten att rota sig, bygga sina liv och känna att Sverige är deras hem på riktigt. För människor kan inte bygga ett liv i ständig rädsla för att förlora det.
Härom dagarna såg vi ännu ett exempel på vad som händer när lagstiftningen tappar sin mänskliga kompass: nu ska en 95-årig kvinna utvisas. Även hon har bott i Sverige i över tjugo år. Hon är multisjuk och sitter i rullstol. Hela hennes familj finns här: barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Hela hennes liv finns här. Hennes hem finns här. Men ändå anses hennes anknytning inte vara tillräcklig.
Miljöpartiet tänker större. Vi tycker att särskilt ömmande omständigheter åter måste väga tungt i svensk lagstiftning. Ett hem i livets slutskede ska betyda trygghet och närhet – inte en flygresa till landet man flydde ifrån.
Så nu, i dessa tider, undrar jag och många andra, vad räknas egentligen som ett hem i dagens Sverige?
Hur många år krävs?
Hur många middagar kring samma köksbord?
Hur många gånger måste orden ”Vi ses hemma” ha sagts?
Hur många barnbarn?
När blir en människa tillräckligt hemma för att få stanna hemma?
Kanske är det detta som oroar mig också. Inte bara att människor förlorar sina hem och sina familjer. Utan att Sverige riskerar att förlora sin egen förmåga att känna igen vad ett hem faktiskt är.
För hur ska vi känna oss riktigt hemma i ett land där regeringen har glömt betydelsen av ordet ”hemma”?
Carsten Brosjö
#4 Kommunlistan för Miljöpartiet de gröna i Sundsvall
Carsten Brosjö (MP, Sundsvall) talar vid manifestation för en human migrationspolitik. Stora Torget, Sundsvall, 2026-05-02.
Mer:
Intervju med Alexander, son till Dmitriy och Elena som utvisas efter 22 år i Sverige (2026-04-17):
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/trots-stodet-fran-tusentals-sundsvallsbor-dmitriy-och-elena-ska-utvisas-efter-22-ar
Intervju med Frida Begne Fredriksson, initiativtagare till För en human migrationspolitik i Sundsvall (2026-04-06):
https://www.st.nu/sundsvall/frida-vill-fylla-torget-for-en-human-flyktingpolitik/
Debattartikel av Sture Ståhle, vice ordf. MP Sundsvall (2026-04-15):
https://www.st.nu/asikter/vad-haller-vi-pa-att-bli-for-land/
Intervju med Alice Bah Kuhnke (MP), europaparlamentariker (2026-04-22:
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/alice-bah-kuhnke-mp-kritiserar-utvisningsbeslutet-frustrerad