Det är så synd att vår kommunledning inte kunde samla till en gemensam minnesstund för alla. Nu samlas vi på varsitt håll – ena gruppen på Drottningtorget och de andra på Kronogården. Det visar kanske mest av allt hur segregerad och polariserad vår stad ännu är.
Att Kronan och dess personal ska få slippa uppståndelsen kan jag förstå. Vi ska kunna blicka framåt och känna hopp och framtidstro.
Men minnesarbetet är en demokratifråga. Attentatet var ett rasistiskt hatbrott. Vi får aldrig glömma att gärningsmannen gick förbi dem som han tyckte såg ut som ”svenskar”. Dådet skedde i Kronogården, inte i Björndalen eller i Strömslund.
Sverige har förändrats, och Trollhättan likaså. Det som skinnskallar ropade på 90-talet, det kan man idag få höra från riksdagsledamöter.
Och när populister gör skillnad på människor utifrån härkomst eller kultur, när man demoniserar oliktänkande och vill renodla svenskhet, när de delar upp oss i goda och onda och gör oss rädda för våra grannar, ja då behöver vi minnas mer, inte mindre. Då måste vi gå till våra grannar, hålla om dem, och visa för hela landet vikten av medmänsklighet.
Wahid Kosa sa: ”Alla, oavsett färg, är lika. Vårt blod har samma färg. Vi får inte låta hat, våld, rasism eller rädsla vinna.” Vore inte detta ett bra citat för en permanent minnestavla intill Kronan?
Alexander Witte, språkrör Miljöpartiet de gröna i Trollhättan
