Krönika Ingegerd Hedén: Vår dagliga promenad bland natur och kultur
Dags för den gamla tanthunden och hennes likaså matte att ta den dagliga promenaden runt Sandgrund.
Vi kommer ner till älven vid de kvarstående synliga resterna av Lagberget, rundar det vackra gamla badhuset, som tack och lov inte längre är badhus, och styr uppströms längs älven som skapade deltalandet som gav förutsättningar för medeltidens tings- och marknadsplatser, som i sin tur blev samhället Tingvalla och i slutet av 1500-talet fick stadsprivilegier som Carlstad.
Vattenståndet i älven är dagens viktigaste iakttagelse: är det högt och brusar eller lågt och saktflytande? Isen lägger sig och isen går upp, någon gång är älven spegelblank av is och en sällsynt sensommardag ligger vattenspegeln nästan stilla. Idag, i slutet av september, är östra älvfåran intensiv men inte hotfull.
Strax norr om cykelbron ligger det gamla friskvattenintaget, här låg förr Karlstads vattenverk, och vi stannar en stund för att konfirmera att vi är på rätt väg – ut på Sandgrund. Historien berättar att det bildades en sandbank strax norr om vattenverket och de styrande i 1800-talets Karlstad skickade ut pråmar för att få sanden bortforslad och vattenintaget säkrat. Istället sjönk en pråm och blev den kärna som Klarälvens sediment kunde få fäste kring – och så fick Karlstad sin Sandgrundsudde. När min pappa flyttade till Karlstad 1939 kunde man gå på spänger för att ta sig ut och hoppa bland vassarna. Idag är det Karlstadsbornas naturpark mitt i stan.
Vi går förbi både Ormbunksdalens och Magnoliadalens öppningar och tar oss fram till uddens norra spets och medan min kopplade vän letar i sandbankarna upplever jag än en gång kraften i hur vattnet i älven störtar sig fram och sedan delar upp sig i alltfler förgreningar innan den når Vänern. Innan dammen i Höljes byggdes på 1960-talet var älven oreglerad och vattnet ännu mer ostyrbart. Stränderna längs älven kunde försvinna under vatten och Karlstad fick flera gånger ändra sin bebyggelse för att anpassa sig till naturen. Nu håller Karlstad på att lära sig hur vi skyddas från översvämningar och hur vi hanterar vattenmassor av Klarälvens storlek.
På väg hemåt längs västra älvfåran badar min hundtant i dyn längs stranden. Här går strömfåran på bortsidan och älven känns vänlig. Vi säger hej till Sven-Erik Magnusson, vars musik klev in i allas våra liv. Vem har inte stått på Sandgrund och lyssnat till Sven-Ingvars?
Sen går vi och sätter oss på en bänk vid ”den bottenlösa dammen”, som Inger och Lasse Sandberg kallar den i någon av sina böcker. Jag njuter av de återstående planteringarna längs dammen, av ljuden från lekparken och av att titta ut över det älskade stadsbiblioteket, Lerinmuseet och Sveriges vackraste byggnad, Värmlands Museum, som ligger som ett slott mitt i parken. Här finns en rikedom av kunskap och kultur att ta del av. Jag känner mig så stolt över att få representera Miljöpartiet i museets styrelse, och på så sätt vara en liten del av det kulturarv som uttrycks i samlingar, utställningar och i den inramning som i sig uttrycker tillhörighet till Karlstad och Värmland.
Nu blev det lite mycket, säger min hundtant. Så vi går hem och rapporterar dagsläget för älven.
