Krönika Sara Burnett: Det är lätt att tappa hoppet om mänskligheten men…
Jul, hoppet, gemenskapen och fridens högtid. En hedervärd ambition, men hur ska det gå till i en värld fylld av så mycket mörker?
Jag slår på Aktuellt efter att barnen har somnat men måste stänga av nästan direkt efter att ännu en bild på sönderbombade barn i Gaza flashar förbi. I samma ögonblick skäms jag, det minsta jag kan göra är väl ändå att se sanningen i vitögat och inte titta bort.
Sedan ett samtal från mamma som internationellt bevakat hur Sverige helt frångått sina internationella åtaganden om att kämpa för nedrustning, icke-spridning av kärnvapen och mot klimatförändringar. En mörk rapport om hur vi gått från draglok till bromskloss på något år. Herregud, det här måste folk få veta -in och dela på Facebook. Inlägget får en gilla-markeringar på två dygn…
En anhörigs kärlek riskerar utvisning med de nya lönekraven för arbetskraftinvandring. Jag hör mig själv tänka ”om hen bara erbjuder sig att ta alla sommarveckor, högtider, helger och avstår från att ingå i nästa års lönerevision så kanske hen kan få upp sig lön?”. Vem har jag blivit? Vad har vi blivit?
Även i vår stad ringlar köerna långa till Stadsmissionens matkassar. Hur kan en stad där så många människor vill göra gott ändå stå med de utmaningar vi gör?
Det är lätt att tappa hoppet om mänskligheten. Det händer oss alla i perioder. Som vegan och engagerad i klimatfrågor känns det ibland som den där liknelsen om att simma ut i vattnet för att försöka rädda hundvalpar som håller på att drunkna samtidigt som andra omkring dig står på stranden och kastar tillbaka dem. Det mest smärtsamma är att det ibland är just dina egna vänner och familj som står där och slungar tillbaka valparna ut i havet. En dramatisk liknelse men under mina tuffaste dagar är det just så det känns.
Men så vänder jag mig om och tittar på min kollega som sitter där och svarar på sitt tionde mail om Bryngfjordsbacken med precis samma engagemang och noggrannhet som det första och påminns om att hela mitt hav är fyllt av människor som simmar bredvid mig helt outtröttligt, som håller mig över vattenytan när orken är på väg att ta slut.
Och stranden är faktiskt fylld av människor som vågat doppa foten och ta det där första steget ut i vattenbrynet för att hjälpa dem i nöd, en planet i nöd. För vissa tar det bara lite längre tid och de kanske behöver någon som håller deras hand. Håller vi varandra i handen är risken att slås ned av svallvågor dessutom betydligt lägre.
Så tack alla ni som håller någons hand. Tack för er inspiration och er mod. Vi tar ett steg i taget, långsamt framåt, hand i hand för att allt annat vore otänkbart.
