Krönika Sven Hassler: Varför är vi så tysta när Ryssland brutala anfallskrig pågår i Ukraina?
På Miljöpartiets kongress i Västerås 2013 deltog jag som nybliven partimedlem. Jag bodde i Uddevalla då och inför valet som följde året därpå kände jag behov av att engagera mig.
Minnet från kongressen var bland annat diskussionen som fördes om huruvida människan eller miljön skulle stå överst i partiprogrammet. Det blev människan och jag minns att jag tyckte det kändes konstigt och fel. Jag såg partiet först och främst som en samlande kraft för alla som värnade om miljö, klimat och kommande generationer och som tog behovet av omställning på allvar. Social och humanistisk omsorg skulle följa var min tanke. Om hänsyn till miljön sätter agendan kommer mycket ge sig naturligt gällande människan. Omvänd ordning känns osäkrare. I huvudsak tycker jag nog detsamma idag, vill gärna se att MP är en rörelse som bygger på logiska och välgrundade resonemang där klimat och miljöhänsyn formar vår politik för människor och samhälle på ett sätt som blir hållbart.
Men idag finns en fråga som mer än någon annan upptar min tankekraft. Kriget i Ukraina. Jag känner stor frustration. Det pågår ett brutalt anfallskrig mot ett land i vår närhet där barn och civila dödas utan större urskiljning, av en fascistoid regim som ler hånfullt mot alla former av folkrättslig hänsyn. Ett krig som inte står Hitlers anfallskrig efter i brutalitet och horribla lögnaktiga argument för expansion. Ändå detta relativt sett begränsade engagemang och försiktiga hållning från omvärlden. Inga stora demonstrationer, inga proteströrelser, inga upprörda tal i Riksdag eller på partimöten. Vi sitter i stort sett tysta. Jag får inte ihop vår tid. Är ekonomisk hänsyn och plånboksfrågor det som tagit över? Är vi helt reducerade till konsumenter? Eller har det mediala surret kollrat bort vår förmåga till prioriteringar så vi tappat vår förmåga att se vad som är viktigast, sortera och tänka klart?
Det är svårt med exakta uppgifter men FN uppskattar att 20 000 civila dött eller skadats hittills i kriget. Därtill 80 000 ukrainska och kanske uppemot 180 000 ryska soldater, mestadels unga pojkar. Har därför svårt att förstå resonemanget att vi behöver våra 90+ JAS-plan för vår egen säkerhet och att ukrainarna ska strida för Europas frihet utan den vapenarsenal vi själva anser vara nödvändig. Jag får heller inte ihop att inte media lägger band på sin rapportering och publicering för att undvika att gå Rysslands ärenden. Vietnamkriget formade en hel generation, detta krig blir mest besvärligt för vår vardag. Trots att det pågår i vår absoluta närhet. Eller för att citera Martin Kragh, ”vad som pågår från Donetsk i öst till Lviv i väst är en kamp om Europas framtid, de grundläggande värderingar som förenar och håller oss samman”. Vi behöver sluta leden för vår fria demokrati hur motsägelsefullt det än kan låta. Visa vårt ovillkorliga stöd och solidaritet, visa att människan och hennes rätt till frihet och liv trots allt kommer först. Där vill jag att MP går i första ledet. Så hade jag kanske ändå fel och partikongressen rätt, först av allt kommer människan.
