Utsatta människor behöver stöd, inte förbud
Att förbjuda tiggeri i Lidingö är ett problematiskt förslag från den politiska majoriteten i Lidingö. Miljöpartiet ställer sig mot förslaget, som tas upp på kommunfullmäktige måndag den 30 september.
Angående förslag 110: Revidering av Allmänna lokala ordningsföreskrifter (KS/2019:197) – skrift av Patrik Sandström, oppositionsråd (MP)
Majoriteten föreslår ett förbud mot tiggeri på 10 platser på Lidingö som ett tillägg till de lokala ordningsföreskrifterna. Det finns både juridiska och humanitära anledningar till att kritisera förslaget. Vi vill att Lidingö ska verka i Raoul Wallenbergs anda, som vi uppmärksammar varje år med tal och prisutdelningar.
Ett lokalt förbud mot tiggeri enligt förslagsskrivelsen skär igenom fler olika frågeställningar:
- Ska vi lagstifta mot en specifik kulturell grupp av människor?
- Ska polisens resurser användas till att avvisa och bötfälla tiggare?
- Stör människor som tigger ordningen på Lidingö?
- Finns det bättre sätt än förbud att hjälpa människor som tigger?
Ska vi lagstifta mot en specifik kulturell grupp av människor?
Ändringen i de lokala ordningsföreskrifterna avser all form av passiv pengainsamling (s.k. tiggeri) oavsett vem som tigger. I förslagsskrivelsen är det dock tydligt att förbudet riktar sig mot en specifik grupp av människor, romer från Bulgarien och Rumänien. De utgör över 90 procent av de som kommer till Sverige för att samla in pengar. Att på detta sätt rikta ett generellt förbud för att komma åt en specifik kulturell och etnisk grupp är inte förenligt med den rättssyn som vårt samhälle vilar på.
Romerna är sedan många århundraden en diskriminerad folkgrupp i Europa. En stor del av den romska befolkningen i Europa dödades av nazisterna under andra världskriget. Även i Sverige har romerna diskriminerats länge. Fram till 1960-talet var de svenska romerna utestängda från samhället. De var tvungna att bo i tält eller i "zigenarläger". Resandefolket drabbades av tvångssteriliseringar, tvångsomhändertaganden av barn och tvångsassimilation. Det dröjde ända till slutet på 1960-talet innan romska barn fick gå i skolan trots att de var svenska medborgare.
Medan situationen för romer i Sverige långsamt har blivit bättre har den i Rumänien och Bulgarien inte blivit det. Romerna har diskriminerats ända fram till dags datum, vilket skapat en stark polarisering. Misstänksamhet, fördomar och bristande tillit finns åt båda håll mellan majoritetsbefolkningen och romerna. Romerna lever i stort i ett parallellsamhälle, i vad vi skulle kalla för kåkstäder. Det är mycket svårt för dem att få tillgång till arbetsmarknaden, utbildning och sjukvård. De pengar som EU anslagit till hjälp för romerna har också försvunnit på vägen och inte kommit fram. Frivilligorganisationer som arbetar i dessa länder har svårt att få stöd av det offentliga.
Det är lätt att se att ett lokalt förbud mot att tigga är ett slag i luften om man seriöst vill hjälpa dessa människor. Tvärtom så riskerar ett förbud att öka utanförskapet. Vi vet att i de länder där man lagstiftat mot tiggeri har stigmatiseringen och marginaliseringen ökat. Hot och trakasserier riskerar också att få legitimitet. Enligt Thomas Hammarberg, som varit Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter under flera år och arbetat för romernas rättigheter både i Sverige och övriga Europa, riskerar förbud att användas som ursäkt för att fortsätta diskrimineringen av romer i deras hemländer. “Inte ens de humana svenskarna vill veta av dessa människor.”
Ett förbud mot att be sina medmänniskor om ekonomisk hjälp leder i förlängningen till ett samhälle som vi inte vill ha. Att stifta lagar mot en specifik kulturell grupp av människor tillhör en historia som vi borde lära oss av att inte upprepa. Det är en farlig dörr att öppna.
Ska polisens resurser användas till att avvisa och bötfälla tiggare?
Det står tydligt i ordningslagen att de lokala ordningsföreskrifterna endast får användas till att hålla ordning. En kommun kan inte meddela föreskrifter som syftar till annat. I Vellinge-domen i Högsta förvaltningsdomstolen står det tydligt att domen utgår från att syftet är att upprätthålla ordning. Domen ger inget utrymme för använda ordningslagen för andra syften. Ändå skriver majoriteten att den vill införa ett förbud mot att tigga på Lidingö för att markera att man vill ha ett nationellt förbud.
Majoritetens syfte, att man vill skicka politiska signaler, är därför ett missbruk av ordningsstadgan och borde bara av den anledningen inte röstas igenom.
Ordningsföreskrifterna får inte heller strida mot en högre lag. Vid Göteborgs kammarrätt pågår ett mål där Vellinge-domen överklagats för att den anses strida mot Europakonventionen och Regeringsformen. Syftet är att få domen prövad som en rättighetsfråga till skillnad mot enbart en ordningsfråga. Att be om hjälp för sin försörjning är idag en rättighet för människor som inte ser någon annan utväg, inte ett brott som ska bekämpas av polis.
Majoriteten skriver svepande att människor som tigger medfört problem i hela landet och att man vill bidra till problemets lösning. Idag är det bara 12-14 kommuner som går vidare med att införa förbud mot eller tillståndsprövning för att tigga. (Dagens Samhälle, 15 september 2019) Runt 276 kommuner anser inte att tiggeri kräver polisinsatser i deras kommun, men det anser Lidingös politiska majoritet att det gör. Det är anmärkningsvärt.
Man säger sig också genom förbudet vilja motverka människohandel, att om vi inte agerar som samhälle kommer organiserad brottslighet fortsätta att utnyttja fattiga EU-medborgare för sin egen vinnings skull. Det påstås också att det finns ett organiserade tiggeri i hela landet som i praktiken gör det omöjligt för människor som hamnat i tiggeri att själva ta ansvar för sina liv och sin försörjning på annat sätt än att tigga.
Undersökningar visar att den allra största delen av tiggeriet organiseras frivilligt av personerna själva, inte av tredje part som tvingar någon till att samla in pengar och skor sig på detta. Det grundläggande i svensk lagstiftning är att vi stiftar lagar mot förövare, inte mot offer. Här vill majoriteten vända på den rättsordningen och kriminalisera tiggeriet för att komma åt människohandel. Det finns dessutom redan lagar mot människohandel och utnyttjande som lett till fällande domar. Det är bättre att polisen lägger resurser på det istället för att avvisa och bötfälla människor som sitter stilla utanför en matvarubutik.
I praktiken innebär majoritetens förslag att polisen ska rondera dessa områden eller rycka ut på tips och anmälningar för att avvisa personer som sitter där. För den avvisades del är det bara att gå iväg och komma tillbaka när polisen gått eller sätta sig strax utanför området. Att bötfälla utländska personer som saknar legitimation, uppgifter om adress eller tillgång till betalningssystem är i princip omöjligt att verkställa. Förbudet kommer att leda till merarbete för polisen och kronofogden, utan att det ger någon effekt annat än att de som avvisas eventuellt försvinner från Lidingö till en annan kommun.
Om syftet med förslaget är att enbart få personer som tigger att försvinna från Lidingö för att man stör sig på dem, utan någon verklig omtanke om deras situation, skulle det vara ett humanitärt och medmänskligt haveri.
Stör människor som tigger ordningen på Lidingö?
Det har under de två senaste åren inte inkommit någon anmälan till Lidingö stad om ordningsstörning inom de aktuella områdena. Polisen hittade bara två
anmälningar i sitt register under samma period som är kopplade till att tigga. Ingen av dem gäller ordningsstörning. Någon ökning av antalet tiggare har inte heller skett. Det har konstant funnits ca ett dussin personer som tigger på Lidingö. En enda handlare svarade på den remiss staden skickade ut. Och hade inga synpunkter.
Att över hälften av de kommuner som tidigare planerat införa förbud har lagt ned planerna visar att Lidingö är i stark minoritet i Kommunsverige. Bilden av ett Lidingö som är sig självt nog riskerar dessvärre att förstärkas. Då personer som tigger på Lidingö varken stör ordningen eller är särskilt många finns ingen anledning att införa ett förbud.
Finns det bättre sätt än förbud att hjälpa människor som tigger?
Fattigdom och utanförskap är komplexa frågor som kräver mer än enkla “lösningar” som förbud. Majoriteten framställer ett förbud mot tiggeri som ett sätt att undvika permanent fattigdom, utanförskap och dåliga levnadsvillkor, och öka det personliga ansvarstagandet och egenförsörjningen. Det är en kraftig förenkling av verkligheten. Romernas situation i Rumänien och Bulgarien kan i längden bara lösas genom att diskrimineringen och utanförskapet upphör genom att tilliten växer mellan romerna och övriga samhället. Att förvänta sig att dessa människor med hjälp av ett tiggeriförbud ska resa sig upp, skriva ett cv och få ett jobb eller starta ett företag i Sverige eller något av sina hemländer är naivt och bortser från både historien och dagens situation.
Den hjälp som EU ger dessa länder är inte heller hela lösningen då pengarna inte når fram eftersom pengarna går via de offentliga institutionerna och inte via
frivilligorganisationerna.
Enligt Thomas Hammarberg går pengarna som samlas in i Sverige till att förbättra levnadsstandarden i hemländerna. Många som tigger säger att de hellre skulle vilja jobba, men att det är för svårt att få jobb för dem. Tidigare åkte många till södra Europa och jobbade på plantager med att plocka frukt och liknande. Men sedan de stängts ute från den arbetsmarknaden började de resa norrut.
Vår uppfattning är att det bästa stöd som kan ges på kommunal nivå är att inom ramen för den sociala verksamheten bidra till de frivilligorganisationer som arbetar i Sverige och i hemländerna. Det finns organisationer som hjälper till med allt från sjukvård till att förmedla jobb. På nationell nivå ska vi fortsätta att arbeta i EU för mänskliga rättigheter och minska utanförskap och diskriminering.
Det är också viktigt att politiken sänder signaler som inte ytterligare förstärker utanförskapet, utan tvärtom uppmuntrar till hjälp och stöd. Istället för förbud, vill vi att Lidingö stad ska stödja frivilligorganisationers arbete. Det skulle också ge signal om att Lidingö är en humanitär kommun i Raoul Wallenbergs anda som
ser en utsträckt hand som en möjlighet att hjälpa.
Undertecknat: Patrik Sandström, Miljöpartiet
