Vatten är inte gratis, det är vår viktigaste resurs
Vatten är vårt viktigaste livsmedel. Samtidigt är det en så självklar del av vardagen att vi ofta tar det för givet och sällan reflekterar över dess verkliga värde. Vatten är inte en resurs som bara finns där eller som för alltid kommer att flöda ur ett ymnighetshorn.
Ur ett klimatperspektiv behöver vi också börja ta vattenfrågan på större allvar, även lokalt. I omvärlden ser vi redan tydliga varningssignaler kring vattentillgången, både i form av torka och vattenbrist, men också genom ökande problem med översvämningar. I Skåne har länsstyrelsen gått ut med tips för hur medborgare kan spara vatten då vattennivåerna i sjöar och grundvattnet är för låga efter två nederbördsfattiga år. På Gotland har vattenfrågan varit aktuell flera år utifrån att de haft vattenbrist. Idag är även grundvattennivån i Örebro län på låg nivå.
I Örebro har vi också lyft blicken och börjat förbereda oss för översvämningar, vilket följer vid ökat extremväder. Däremot är det få som på allvar diskuterar hur vi värderar vatten som resurs. Beredskap är en aktuell fråga, och i diskussionerna är vatten en av de mest centrala förutsättningarna – både som tillgång till rent dricksvatten och som en grund för vår livsmedelsförsörjning.
Vi talar om framtiden och om vilket samhälle vi lämnar över till kommande generationer. Men konsekvenserna av hur vi hanterar våra vattenresurser påverkar oss själva och våra barn redan här och nu. Vi använder vatten i våra hem, i jordbruket och i industrin. Därefter återförs det till naturen efter varierande grad av rening. Att säkerställa att detta sker på ett hållbart sätt kräver stora investeringar.
Vatten är, enligt min mening, fel värderat. Med det menar jag att vi kraftigt undervärderar dess ekonomiska värde. Kostnaden för vatten baseras i dag huvudsakligen på anläggningsavgifter och brukningsavgifter. I dessa beräkningar finns inget egentligt värde satt på själva vattenresursen, som om vatten vore en gratis gåva från naturen.
Det skulle kunna vara rimligt om vi efter användning lämnade tillbaka vattnet till naturen i samma skick som när vi lånade det. Men så ser verkligheten inte ut. Därför behöver vi investera i reningsverk, ledningsnät och andra lösningar som säkerställer både vattenkvalitet och en hållbar användning av våra resurser.
Branschorganisationen Svenskt Vatten har varnat för att VA-taxorna kommer att behöva höjas kraftigt under de kommande åren. Min egen bedömning är att kostnadsökningarna till och med kan bli större än många idag föreställer sig. Under lång tid har investeringarna i vatten- och avloppsinfrastruktur bortprioriterats. Nu står många kommuner inför omfattande behov av att förnya ledningsnät och avloppssystem. Det ser vi redan exempel på i Örebro.
Många reagerar på att VA-taxan även omfattar hantering av dagvatten. Men omhändertagandet av dagvatten regleras genom miljölagstiftningen och är en viktig del av arbetet för att skydda våra sjöar, vattendrag och grundvatten. Den hanteringen är varken kostnadsfri eller självklar. Den kräver planering, teknik och investeringar. För oss örebroare handlar vattenfrågan inte bara om kranen hemma. Det handlar också om kvaliteten i våra vattentäkter, sjöar och vattendrag vilket är ständigt närvarande i Miljöpartiets politik. En badbar Svartå är ett konkret exempel på hur investeringar i vattenmiljön ger tillbaka i form av bättre natur, folkhälsa och ett attraktivare Örebro.
Allt vatten på jorden hänger samman i ett kretslopp som påverkas av människans aktiviteter. Därför måste vi också ta ansvar för att säkra tillgången till rent vatten, både idag och i framtiden. Vatten är vårt viktigaste livsmedel och kostnaden för att säkerställa dess kvalitet och tillgänglighet kommer ingen av oss att kunna undvika. Frågan är inte om vi ska betala för vattnet, utan om vi är beredda att betala vad det faktiskt är värt för att säkerställa att vi har bra vatten även i framtiden.
Lea Strandberg, Miljöpartiet. Publicerat i NA 20260627
