Det ska inte sättas upp skiljelinjer som begränsar kulturen
Tidöpartierna har beslutat att ge direktiv till en kommission att ta fram en kulturkanon under ledning av professor Lars Trägårdh. Syftet sägs vara att det finns behov av gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle, och att kulturen ska kunna bidra. En expertgrupp ska självständigt besluta om vilka verk och vad som ska ingå i denna kanon.
Miljöpartiet motsätter sig att kulturen ska inramas och i praktiken begränsas och om skiljelinjer ska sättas upp och skilja god och mindre god kultur. Att detta skulle vara syftet tillbakavisas, en kanon ska enligt Tidöpartierna tjäna som inspiration för bland annat skolundervisningen. Detta innebär i så fall att den kultur och litteratur som faller utanför inte godkänns.
Indirekt har då regeringen frångått principen om armlängds avstånd och vi kan heller inte avstå tanken att regeringen nickar bekräftande när förslaget läggs fram i augusti 2025. Vi i Miljöpartiet har tagit avstånd från idén om en kulturkanon då vi menar att den inte främjar ett öppet och demokratiskt kulturliv, som snarare behöver fler uttryck än färre.
Det är främst litteratur som nämns i sammanhanget, men kommittén ska genomlysa hela kulturarvet. Vilka områden som tillkommer utöver litteratur, kan vara bildkonst, arkitektur, folklore, dans och kulturarv. Ska detta således bli en grund för att veta vad det är att vara svensk, kan det bli en skrämmande utveckling där en stor del av vad vi menar är svensk kultur utesluts. Den största delen av vårt kulturliv är invandrat och har i relation med andra uttryck under tid getts nya former. En stor del av den samtida invandrade kulturen är anglosaxisk.
Tidigare hade den andra ursprung, men likväl ingår alla i det kulturliv och i de uttryck vi ser framför oss idag. Inte ens de faluröda husen på landet är ursvenska.
Precis som vår kulturpolitiska talesperson Amanda Lind säger så finns det faror med att staten definierar vad som är värdefull kultur. Skolverket bekymrar sig över att staten kan komma att lägga sig i vilken undervisningslitteratur som ska köpas in till skolorna. Vi delar de farhågorna, liksom att det som senare definieras som värdefull kultur exkluderar stora delar av Sveriges invånare.
En kan ana att de som framhåller en kanon som nödvändig, hoppas hitta något som kan ”ena” nationen och bygga upp en nationell känsla för den kultur som ska hållas fram. Var dras den gräns för att göra urvalet? Måste upphovspersonerna vara svenskfödda? Och när urvalet är gjort, kan tillägg göras eller kan somligt strykas?
Det som sågs som nationalklenoder vid förra sekelskiftet kan vara bortglömt idag och det kommer att ske med samtida nationalklenoder. Här berörs även konstens frihet och armlängds avstånd.
Hur kommer den konst och litteratur som är av kontroversiell art behandlas? Vi bör avhålla oss från att politisera, eller att vilja politisera konst och kulturarv, vi kommer nämligen aldrig ifrån att en osynlig hand styr i bakgrunden.
Vi har idag en skola som lider brist på böcker och skolbibliotek knappt värda namnet, och inte mycket har hänt sedan Gustav Fridolin lämnade över delbetänkandet Skolbibliotek för bildning och utbildning (SOU 2021:3) till riksdagen i januari 2021.
Det offentliga samhället har ett ansvar och uppdrag att förmedla ett brett utbud men också stimulera till medborgarnas fördjupning. Detta kan ske på många sätt och kompetensen finns, bland annat på biblioteken. Skolans läsuppdrag måste förtydligas och skolbiblioteken måste ges resurser för att vara den första länken i kedjan på en livslång läsupplevelse.
En kanon är också tämligen meningslös om politikens ansvariga inte kan föra intellektuella resonemang kring denna eller referera till litteratur och filosofi om den så ekar argumenten tämligen tomma. Frågan är – är konstens frihet en chimär i framtiden?
