Demokrati är någonting väldigt fint. Är den perfekt? Kanske inte, men som Churchill en gång uttryckte det: Demokrati är den värsta formen av styrelseskick, förutom alla andra som testats. En demokratis främsta signum är valfriheten och yttrandefriheten, tillsammans med rätten att organisera sig, att delta i kulturlivet och att gemensamt förvalta våra gemensamma medel buret på tilliten mellan människor och övertygelsen om att varje röst, varje tanke och varje livserfarenhet har ett egenvärde i det gemensamma samhällsbygget.
Men just därför är demokratin också sårbar. För samma system som ger oss frihet kan, om vi slutar vara uppmärksamma, användas för att steg för steg begränsa den. När beslut fattas i demokratins namn, men utan respekt för dess grundprinciper förändras samhället långsamt, tills det vi tog för givet inte längre finns kvar. Demokratins största hot är alltså, ironiskt nog, demokratin själv. Att vi alla kan ha åsikter och tillsammans fatta beslut som steg för steg inskränker demokratins egen kärna. Historien visar att när demokratin börjar urholkas behöver det inte ske genom våldsamma protester eller öppna maktövertaganden, utan kan genom till synes små och mindre viktiga beslut över tid fördjupas och få allt allvarligare konsekvenser.
Vår valfrihet tas alltså inte alltid ifrån oss genom förbud och hot, utan genom styrning och förskjutning. Begränsningar uppstår när vi erbjuds färre alternativ, som färre skolor eller ett smalare medieutbud, eller när de val som redan finns är förhandsgranskade och godkända av dem som styr. I andra fall sker inskränkningen genom att ekonomiskt stöd dras tillbaka från vissa verksamheter, samtidigt som stora resurser koncentreras till ett enda alternativ. Många känner också igen ett moraliskt misstänkliggörande, där människor, grupper eller uttryck beskrivs som onormala, osvenska eller elitistiska. Resultatet blir en falsk trygghet, en upplevd valfrihet som i praktiken är förutbestämd av någon annan.
Ett av de första områden som hamnar i skottlinjen när demokratin försvagas är kulturen. För krafter som vill undergräva ett öppet samhälle är det avgörande att begränsa kulturens möjlighet att forma identitet, stimulera fantasi och erbjuda arenor för kritiskt tänkande. Det ser vi också i Sverige, och här hemma i Örebro. Förslag läggs som skär ner på normkritisk kultur och stöd till minoriteter till förmån för det som beskrivs som nationellt, folkligt eller traditionellt.
För en tid sedan besvarade Örebro kommun en remiss angående regeringens förslag om en Kulturkanon. I underlaget efterfrågades inte åsikter om innehållet i de hundra verk som utsetts att representera svensk kultur. I stället ombads kommunen att reflektera över ekonomisk hantering och spridning. Om vi håller tanken om inskränkt valfrihet i minnet blir konsekvenserna tydliga.
Först begränsas urvalet genom antalet verk och de kriterier som styrt vilka som valts ut. Därefter föreslås Kulturkanon göras obligatorisk genom införande i skolans läroplan, vilket innebär att ingen ska kunna välja bort denna specifika tolkning av vår kultur och historia. Samtidigt inskränks lärarnas professionella frihet att utforma undervisningen. Slutligen föreslås finansieringen ske genom Allmänna arvsfonden, samtidigt som man i förbigående öppnar för att avveckla fonden helt.
Det är allvarligt. Allmänna arvsfonden möjliggör i dag projekt som annars aldrig skulle bli av. Bara i Örebro handlar det om allt från konstgräsplaner och idrottsanläggningar till verksamheter för äldre, integrationsprojekt, kultur, skapande och föreningsliv.
Demokrati, folkstyre och verkligt inflytande måste försvaras. För att vi inte ska smygas in i ett mer auktoritärt samhälle måste sådana här förslag lyftas fram i ljuset och granskas öppet. Jag är vald av Miljöpartiet och vi i Miljöpartiet står upp för en öppen demokrati där vi är fria att välja, fria att uttrycka oss och fria att tänka utan att styras av snäva ramar eller förutbestämda sanningar.
Lea Strandberg (MP)
kommunalråd
Publicerad i NA 260208
