Lördagen den 29 augusti deltog Miljöpartiet Sundsvall i manifestationskonserten För en human migrationspolitik vid Vängåvan i Sundsvall. Manifestationen arrangerades av en lokal, partipolitiskt obunden grupp som en del av den landsomfattande kampanjen för en human, rättssäker och förutsägbar migrationspolitik.
Miljöpartiet Sundsvall stöttade manifestationen som sponsor och medverkade också med talare. Under dagen deltog representanter från både Miljöpartiet och Vänsterpartiet och berättade om varför de arbetar och röstar för en mer human, rättssäker och förutsägbar migrationspolitik.
Manifestationen samlade artister, poeter, föreningar, organisationer och politiska företrädare. Bland de medverkande fanns även representanter från bland annat RFSL, Asylkommittén, FARR, Svenska Freds och Afghanska föreningen.
För Miljöpartiet är det viktigt att stå upp för människovärdet och för ett migrationssystem där människor behandlas rättssäkert och medmänskligt.
Som talare medverkade Knapp Britta Thyr och Carsten Brosjö. Båda kandiderar för Miljöpartiet till riksdagen och Region Västernorrland. I kommunvalet kandiderar Knapp Britta i Härnösand och Carsten i Sundsvall.
Nedanför kan du läsa Carstens tal:
1953 skrev Stig Dagerman:
”Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.”
Orden skrevs för mer än sjuttio år sedan, men de talar fortfarande till vår tid. Människor väljer inte krig, förföljelse eller nöd. De väljer inte att lämna släkt, vänner, minnen och den plats där de trodde att de skulle leva sina liv.
Flykten väljer människan.
Den som tvingats fly borde mötas av medmänsklighet och rättssäkerhet. Men i dagens Sverige kan ett helt liv pressas samman till ett ärendenummer och en tidsgräns.
Det ser vi i barn- och tonårsutvisningarna. Unga människor som har vuxit upp här, gått i våra skolor, fått vänner och börjat bygga sina vuxna liv här kan ändå tvingas lämna Sverige.
I Västernorrland ser vi konsekvenserna. I Sundsvall hämtades en 19-åring av polis mitt under studentfirandet. I Härnösand har svenskfödda åttaåriga Gelila utsatts för upprepade utvisningsförsök tillsammans med sin mamma. Och i Kramfors har 18-årige Abdiqadar tvingats lämna skola, vänner och en möjlig framtid inom industrin.
Och frågan är större än de här fallen: Vad händer med Sverige när Rosenbad först ber människor att rota sig, utbilda sig och bli en del av Sverige – och sedan rycker upp dem igen? Tänk hur annorlunda det politiska samtalet lät för bara drygt tio år sedan: 2014 bad Fredrik Reinfeldt oss att öppna våra hjärtan. Året därpå sa Stefan Löfven: ”Mitt Europa bygger inga murar.”
I dag säger migrationsminister Johan Forssell att konsekvenserna av hans egen regerings politik känns ”väldigt fel i hjärtat”.
Och då måste jag fråga: Hur länge ska det få kännas fel i hjärtat?
För Johan Forssell är inte en maktlös åskådare. Det här är resultatet av en politik som hans egen regering tillsammans med Sverigedemokraterna har valt att göra till verklighet. När den som har makten att förändra det som känns fel räcker det inte att känna. Då krävs handling.
Miljöpartiet vill stoppa tonårsutvisningarna, stärka familjers rätt att leva tillsammans och återinföra möjligheten att ta hänsyn till särskilt ömmande omständigheter.
Ta hem våra barn, tonåringar och deras föräldrar. Låt Elena och Dmitriy få stanna och alla andra som hör hemma här.
För i grunden handlar det om vilket Sverige vi vill vara. Och jag vill att vi väljer ett Sverige där den som har sitt hem här också får stanna hemma.
Stig Dagerman skrev:
”Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.”
Flykten kan välja människan.
Men migrationspolitiken väljer vi.
