DEBATT: Låt oss ta vårt historiska ansvar
Romer är ett statslöst folk, och den romska historien är lika mycket svensk som rumänsk. Vi efterlyser handlingsplaner, tydliga riktlinjer och öppna samtal för att förbättra situationen för det femtiotal människor som flytt djup fattigdom och utsatthet i Rumänien, och som nu befinner sig på vår ö, skriver Cecilia Nygren (MP) och fem andra gotländska politiker.
I Europa finns cirka 10 miljoner romer. Runt 80 procent av dem lever i vad Världsbanken kallar allvarlig fattigdom. Det handlar om en fattigdom som saknar motstycke i det moderna Sverige – om barn som växer upp med svält och analfabetism, i skjul byggda av halm och lera, utan sjukvård. Diskrimineringen mot romer är idag särskilt påtaglig i Rumänien, där romer hölls som slavar fram till 1864, och där stora delar av den romska befolkningen nu lever helt utanför samhällets infrastruktur och sociala skyddsnät. I och med EU:s fria rörlighet har en del av den misär och fattigdom som dessa människor lever i blivit synlig på Sveriges gator.
I konstruktionen av EU och den fria rörligheten togs nämligen mycket lite hänsyn till frågor om sociala rättigheter, vilket skapat det rättsliga vakuum som råder idag. Att lösa detta kräver långsiktigt arbete på EU-nivå, men under tiden har vi ett människorättsligt ansvar för de som befinner sig i Sverige här och nu, oavsett deras legala status. För många verkar det vara en tilltalande tanke att istället helt fokusera på att hjälpa i hemlandet via frivilligorganisationer, men frågan är vem denna lösning egentligen är till för. För till och med dessa frivilligorganisationer är tydliga med att det inte räcker. Diskrimineringen är så djupt rotad att det inte finns någon nära förestående lösning i hemlandet. Som läget är behövs vår solidaritet först och främst här och nu. Sverige bär dessutom också på ett historiskt ansvar.
Romer är ett statslöst folk, och den romska historien är lika mycket svensk som rumänsk. Sverige stängde exempelvis gränserna för romer under Förintelsen, då minst en halv miljon avrättades i koncentrationsläger. På 50- och 60-talen förbjöds svenska romer att stanna längre än tre veckor i samma kommun, och romska barn nekades skolgång. Oavsett vilket val den enskilda individen gör inför den utsträckta koppen, har vi som samhälle ett ansvar, inte minst med denna mörka historia i ryggen.
Gotland är en av de regioner där arbetet med denna grupp människor fungerar bäst. Trots det finns mycket kvar att göra. I samtal med den av regeringen tillsatte nationella samordnaren står tydligt att riktlinjer inte kommer att ges från det hållet, utan vi som lokalsamhälle och region måste själva agera. Vi efterlyser därför handlingsplaner, tydliga riktlinjer och öppna samtal för att belysa och förbättra situationen för det femtiotal människor som flytt djup fattigdom och utsatthet i Rumänien, och som nu befinner sig på vår ö.
Elin Bååth (FI)
Annamaria Bauer (V)
Jonas Niklasson (C)
Cecilia Nygren (MP)
Lasse Siggelin (V)
Eva Ahlin (C)
Debattartikeln publicerades i Gotlands Allehanda och Gotlands Tidningar den 22 oktober.
