Sjukhussjukan – och vad vill Miljöpartiet?

19 mars 2023

Pia Frohman (MP), regionpolitiskt talesperson, skriver krönikor på hemsidan en gång i månaden. Nu i mars handlar krönikan  om att det behövs fler läkare, sjuksköterskor, psykologer och många fler som vill jobba inom vården .

Hela mitt liv har präglats av kris i sjukvården. Jag varken skojar eller är ironisk. Det jag upplever mig se idag, jämfört med tidigare i livet, är att sjukvårdskrisen idag är allomfattande. Det handlar inte om brist på en särskild kompetens eller motståndet mot centralisering eller ens läkarbristen egentligen. Det handlar om allt på samma gång!

Något måste förändras i grunden. Vi miljöpartister vill ha en nära vård. Och vad betyder då det? Jo, vi vill bemanna upp vårdcentralerna. Där ska det finnas personal som är kunnig på somatiken, kroppen, och det ska finnas personal som är kunnig på psykiatrin. Vårdcentralerna är utspridda och inom acceptabelt avstånd för de flesta medborgare. Både gällande närhet till vård och upplevd trygghet.

Vården där ska vara på en god, grundläggande nivå, och fylla alla de vårdbehov som inte kräver specialistvård. Vården ska vara förebyggande. Vi har inte råd att inte bemöta människor tidigt i insjuknandet. Det handlar om människovärde och livskvalité, men faktiskt också nationalekonomi.

Vi måste våga investera i höjda löner. För att orka spänna musklerna krävs statliga beslut. Vi är tydliga i budskapet att personalen måste känna sig delaktig. Det ska finnas medbestämmande och inflytande i allt från investeringar och vårdrutiner till studenthandledning och schemaläggning.

Jag växte upp i Värmland i en liten kommun med centralort och eget sjukhus. Sjukhuset var uppskattat, en stor arbetsgivare, och centralt i den upplevda tryggheten då avstånden kan bli stora och vägnätet inte alltid är fantastiskt. Det här sjukhuset, liksom 3-4 andra lokala sjukhus, höll budget och gick till och med plus ibland lades ner för att täcka budgethål och funktioner i det stora regionsjukhuset i Karlstad. Centralisering = sjukvårdskris- och förtroendekris.

Ordet kris kan verkligen användas när det gäller kompetensbristen. Det är ständigt brist inom vissa yrkesgrupper som sjuksköterskor, barnmorskor, psykologer, läkare och listan kan göras ännu längre. Den situation vi har idag är en skriande brist på nästan alla inom vården förekommande yrkeskategorier. Vi vet från nationella rapporter att sjuksköterskebristen inte är total, d.v.s. att det finns sjuksköterskor i Sverige, de vill bara inte arbeta för regionerna. Det handlar delvis om pengar såklart. Vi kan se att lönerna på bemanningsföretagen både dubblar och tripplar det möjliga löneutrymmet, men det handlar också om arbetsmiljö och möjlig karriärstege.

Det finns flera enheter i vår region som tidvis saknar fast anställda läkare. Verksamheten stapplar fram i händerna på hyrläkare som dessutom allt som oftast inte ens är på plats, utan arbetar på distans. Det skapar brist på kontinuitet, trygghet och kunskapsutveckling mellan personalkategorier och för patienterna. Genom att tänka lite bredare och jobba med teamutveckling stärks gemenskapen och anknytningen till arbetsplatsen. Vid förändringar skickas inte enskild personal att släcka bränder utan arbetsgruppen planerar tillsammans och arbetar mot en gemensam målbild.

Det är lätt att vara kritisk tänker du kanske. Och JA, det är det faktiskt. Det har varit känt länge vartåt det barkar. SKR, Sveriges kommuner och regioner, har länge larmat och varit tydliga med att något måste förändras. Ska vi se till kalla fakta så är det så att för att försörja offentlig verksamhet med personal kommande år måste alla, varenda student som slutar skolan, välja att arbeta i vård, skola och omsorg. Varenda en!!!

När jag funderar över framtiden präglas tankarna ibland av oro. Oro för vart vi är på väg. Oro för att kortsiktiga lättnader skymmer sikten för vad som behöver göras. Oro för att de som tänker tankar som behöver yttras tystas och försvinner i det allmänna bruset.

Att våga se var vi behöver förändra och ge uttryck för det – det är lite som att vara miljöpartist!

Vår tid är nu!

Pia Frohman (MP)
Regionpolitisk talesperson, MP Örebro län

Krönika: Det är inte lätt att vara grön – men nödvändigt!

20 februari 2023

Pia Frohman (MP), regionpolitiskt talesperson, skriver krönikor på hemsidan en gång i månaden. Nu i februari innehåller den funderingar över vad det innebär att vara grön när det politiska landskapet förskjutits åt höger.

Det är inte lätt att vara grön” sa grodan Kermit

Det politiska landskapet i vårt avlånga land har förskjutits åt höger. Det innebär att den breda mitten, som tidigare tycktes vara ett starkt gångbart alternativ, utarmats. Ofta har jag använt mig av devisen att vi gröna varken vill åt höger eller vänster, utan framåt. Så är det fortfarande, men vad innebär det när vågen skiftat tyngdpunkt?

Personligen är jag inte särskilt förtjust i förändring, i synnerhet inte om en inte lyckas övertala mig om värdet, och förändringen till synes bara är förändring för förändringens skull. En aning konservativ inställning till livet kan tyckas? Trots det tror jag på en stark stat med goda system för vård, skola och system för ALLA. Kände jag just en något kommunistisk vindpust fladdra förbi? En uppskattad vän i politiska sammanhang sa att jag ju givetvis är centerpartist vars enda egentliga problem är att jag inte vet om det…

Och så rullar det på. Viljan att förklara oss gröna genom något annat än oss själva. Själv kan jag uppleva en motvilja att tvingas definiera vem jag är med etiketter. Det tog lååång tid för mig att säga att jag var feminist, jag var ju humanist och tyckte feminist var ett superlativ jag inte behövde. Att vara miljöpartist däremot tycktes mig inte bara enkelt, utan faktiskt självklart och rentav nödvändigt.

I miljöpartistiska texter kan man finna att vi är stigfinnare. Sådana som kan hitta vägar och påvisa lösningar. Det står att en fjärils vingslag kan förändra världen vilket talar om för mig att det kan du och jag också, genom både tanke och handling. Att utgångspunkten för grön ideologi är att finna ett sätt att leva som alla kan leva, alltid.

För att ta den där stigen, tänka den där tanken och orka sträva efter att dela den med andra måste jag våga vara öppen för förändring. Och alla vi som testat att förändra oss – för oss själva, för någon annan eller bara därför att, vet att verklig förändring kräver sitt pris.

Det är sannerligen inte alltid lätt att vara grön!

Pia Frohman (MP)
Regionpolitisk talesperson, MP Örebro län

Krönika: I huvudet på en regionpolitiker

31 januari 2023

Pia Frohman (MP), regionpolitiskt talesperson, skriver krönikor på hemsidan en gång i månaden. Nu i januari innehåller funderingar över hur det är att vara förtroendevald för sitt parti, men inte längre ha ett politiskt uppdrag när Miljöpartiet inte längre finns med i regionfullmäktige efter valet.

Det är ju nu, tyvärr, ett bekant faktum att Miljöpartiet inte representeras på regionnivå i Örebro län. Vad innebär det för den gröna rörelsen och oss politiker som engagerat oss?

Politiskt är det en tragedi att Miljöpartiet, trots att vi vuxit och tagit större plats i riksdagshuset, missar regionfullmäktige på marginalen. Varför då,  kanske du frågar dig om du inte har liknande ideologiska rötter? Det handlar i grund och botten om perspektiv. Visioner och politiska förslag som aldrig beaktas. Det kanske inte spelar någon roll, tänker du, Miljöpartiet kan ju ändå inte bestämma något själva. Helt sant! Det är också sant att politik handlar om att visa på möjligheter och att det politiska spelet allt som oftast handlar om att förverkliga goda idéer vars ursprung från början kom någon annanstans ifrån. Det är också en av orsakerna till att motioner ofta avslås eller anses besvarade. Majoriteten anammar tanken, låter den vila, vrider och vänder på den för att sedan lägga ett eget förslag grundat på din gamla idé. Det är ett mycket vanligare sätt att få se sin politik förverkligas än många tror. Den möjligheten att påverka i nämnder, styrelser och utskott ligger nu utom räckhåll för oss i Miljöpartiet.

Vad händer då med människorna, politikerna som nu saknar arena? Det uppenbara är ju avsaknad av kontor, medarbetare och politiskt sammanhang. Det kanske något mindre uppenbara är att livet är sig ganska likt. Återgång till sitt ”riktiga” arbete vilket i mitt fall är lika fantastiskt som möjligheten att driva politik. En återgång till förvärvsarbete och att politik är tankar som får virvla i huvudet, lite bredvid vardagens göromål. Spännande texter som läses i mellanrummet av middag och nattning av barn. Möten i partiets lokalavdelning och distrikt på kvällar och helger. Medvetet prioriterade aktiviteter och inte längre en självklarhet.

Femtusensexhundranittiofyra, alltså 5 694 personer har valt att lägga sin röst på ett grönt parti, där jag fått förtroendet att  vara regionpolitisk talesperson. Kanske är du en av dom? En av dem som tycker att en fungerande kollektivtrafik ska finnas i hela länet, även på landsbygden. En av dem som tycker att det är självklart att vården ska vara trygg och tillgänglig. En av dem som utgår från att vårt samhälle är en gemensam angelägenhet och i högsta grad möjligt att påverka och förbättra. I så fall ska du och alla andra som gjorde samma val veta att den gröna rösten kommer att fortsätta att göra sig hörd.

Nästa mandatperiod ska vi finnas i alla rum där beslut fattas. Hos kommunerna, i regionen och i riksdagen. Det förutsätter att vi fortsätter tala. I media, i fikarummet, i riksdag och kommuner där vi har politisk representation, i vardagen och överallt. Det gör vi bäst tillsammans!

Exakt vad och hur mycket av mina tankar som rör politik i någon form är inte riktigt gripbart. Jag vet bara att politik, liksom alla typer av engagemang, inte är ett gig utan en livsstil. Alla tankar, möten, hopp och nederlag är en resa. En resa jag delar med många som tillsammans har målsättningen att Miljöpartiet ska ha en större plats på den politiska arenan. För oss själva, för alla andra och för framtiden.

Vår tid är nu!

Pia Frohman (MP)
Regionpolitisk talesperson, MP Örebro län