Dags att ta barns rättigheter på allvar
Idag den 20 november är det 31 år sedan FN:s generalförsamling antog barnkonventionen om barns rättigheter.
Sverige ratificerade konventionen 1990 och 1 januari 2020 blev den svensk lag. Men gemensamma överenskommelser har en längre historia än så. Den 6 september 1924 antog FN:s föregångare Nationernas Förbund en deklaration i fem punkter om barns rättigheter.
Barnkonventionens 41 paragrafer som är antagna som svensk lag består av två delar. Den talar om barns skydd och rättigheter och den handlar om barns rätt att få komma till tals. Två viktiga artiklar är artikel 3 anger att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet och artikel 12, som handlar om barns rätt att få uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör dem. Nu är det upp till oss i såväl kommuner som i civilsamhället att ta dessa artiklar på allvar i det vardagliga arbetet.
Jag har levt länge med barn i familjen. Jag har fått vara med och skydda, sätta gränser, stödja, lyssna – och ibland fått säga ja och ibland säga nej till ett barns eller ungdoms önskemål. Ibland ser ju inte heller ett barn eller en tonåring sitt eget bästa. På liknande sätt är det förstås i samhället.
I våra kommuner behöver vi bygga ett samhälle där barn skyddas. Där de kan resa säkert utan att skadas. Där det finns filter och skydd mot digitala övergrepp. Där deras rättigheter går före föräldrars föreställningar om aga eller hur försumlig man kan vara som förälder.
Alla organisationer som arbetar med barn behöver försäkra sig om att ledare har en sund människosyn, inte är dömda för brott mot barn och uppträder tillsammans med fler ledare vid långvarig och nära kontakt med ungdomar.
Vi behöver hitta bra former för att lyssna in barns synpunkter. Kanske kan barn i närbelägen skola få skicka in synpunkter på det nya bostadsområdet som ska byggas – eller hur skolvägen ska utformas. Inom socialtjänsten behöver vi alltid se till att det finns tid att låta barn berätta sin historia även om det kan ta tid att komma fram till de känsliga frågorna. I skolan behöver vi än mer uppmuntra elevdemokrati och lyssna in synpunkter från eleverna. Vi behöver Ungdomsfullmäktige och strukturer där ungdomar får komma till tals.
Även inom civilsamhället är det här viktigt. På vilket sätt kan ungdomslaget framföra synpunkter på träning och matchschema. Är scouterna med och planerar nästa läger eller hajk? Får ungdomars åsikter komma till tals i de rum där beslut fattas – oavsett om det är i kyrkoråd eller idrottsförening.
Att lyssna in barns och ungdomars åsikter innebär naturligtvis inte alltid att bejaka dem. Systembolagets utmärkta reklam för att våga säga nej till tonåringens begäran om att få alkohol visar det här på ett utmärkt sätt.
Riksdagen behöver också se till barns bästa när beslut fattas. Vi ska få en ny migrationslag. Vad innebär treåriga uppehållstillstånd för barns upplevelse av trygghet? Hur är det med familjeåterförening och barns rätt att få leva nära mamma och pappa?
Så jag har ett förslag. På nästa styrelsemöte, föräldramöte eller samtal i familjen där beslut tas, lägger vi till en punkt på slutet där vi tillsammans funderar på om barns åsikter varit med i beslutsunderlaget. Och om besluten är till barns bästa. Då har vi kommit en bit på väg. På riktigt.
Per-Inge Lidén
Språkrör Miljöpartiet Karlstad
Debattartikeln publicerades i VF den 20 november 2020 och kan läsas här.
