Det är en absurd situation på svensk arbetsmarknad. Många pratar om behovet av sänkt arbetstid. Sjuksköterskorna gör nu en aktion, där huvudkravet är rätten att gå ned till heltid! Flera regioner beordrar redan nu skyddsarbete, det vill säga tvingar sjuksköterskor att arbeta övertid eftersom patienters säkerhet annars hotas. Fastän sjuksköterskorna arbetar heltid, låter det nästan som om de skulle strejka.
Arbetsfördelningen i Sverige blir alltmer ojämn. Många lönearbetar mer än vad som är hälsosamt för dem själva och för jorden, medan andra inte arbetar så mycket som de skulle vilja. En stressad arbetsmiljö gör att många säger upp sig/blir sjukskrivna, trots att de egentligen trivs bra på jobbet.
Samtidigt kan vi inte ha en ekonomisk tillväxt som ständigt baseras på ökad konsumtion. Ska vi stressa oss till en konsumtion till döds? En tillväxt som bygger på större resursuttag än vad ekosystemen förmår återskapa är en oekonomisk tillväxt. Ökad arbetstid leder till ökad lön som leder till ökad konsumtion som leder till ökad miljöpåverkan och ökad fossilanvändning. Det är inte hållbart i längden för varken människor eller miljö. Bättre att ta ut produktivitetsökningar i lägre arbetstid. Om hälften av produktivitetsökningarna i Sverige sedan 1980 hade tagits ut i kortare arbetstid, hade vi nu haft 32 timmar som normalarbetsvecka!
Och vem har sagt att just 40 timmar per vecka är det lämpligaste arbetstidsuttaget? Efter 50 år är det hög tid att åter justera normalarbetstiden nedåt. Svenskt näringsliv protesterar och säger nej rakt av. Det är oklokt. Det första kollektivavtalet tecknades i och med Saltsjöbadsavtalet 1938. Sen dess har lönerna ökat, lagstadgad semestertid ökats, samtidigt som den avtalade arbetstiden har minskat. Det har knappast inte lett till ett utarmat näringsliv …
Sänkt normalarbetstid är en reform som skulle kunna stärka den sociala sammanhållningen och därmed demokratin i samhället. Den amerikanske forskaren Robert Putnam menar att ”ju fler människor som är engagerade i frivilliga organisationer som exempelvis sångkörer, fågelskådarklubbar och idrottsföreningar desto bättre fungerar demokratin.” Han menar att ett starkt civilt samhälle är ett demokratiskt kitt. Men då måste man också orka och ha tid.
Ett reellt problem är att produktivitetsvinsterna är lättare att uppnå i privat näringsliv än i välfärdssektorn. Efter pandemin upptäcker många att det finns fördelar att delvis arbeta hemifrån och ”lägga in en tvätt i tvättmaskin mellan mötena” för att enklare få ihop livet. Sen är man på sin huvudarbetsplats för fysiska möten och stimulans i mötet med kollegor. Så fungerar det inte för de som arbetar i välfärdssektorn. En förskollärare eller en sjuksköterska kan inte arbeta hemifrån av naturliga skäl. De kan till och med ofta ha svårt att gå ifrån en stund på jobbet när arbetsuppgifterna bara pockar på. Många av dem som drabbas av utmattningssyndrom är de som ger oss välfärdsservice.
Det finns därför anledning till att prioritera de välfärdsanställda när det gäller minskning av arbetstiden. Det kan tyckas vara konstigt att kräva kortare arbetstid när de råder stor brist på sjuksköterskor. Men sanningen är att det egentligen inte råder brist. Det är bara så att många inte orkar arbeta kvar inom vården – trots att de gillar sitt jobb. Många har bytt yrkesbana eller arbetar i Norge, där lönen är högre och arbetsmiljön bättre. Kortare arbetstid och mer inflytande över schemaläggning och arbetsmiljö bör göra att många återvänder. Kanske är sjuksköterskornas övertidsblockad ett symptom på skevheten och brist på rättvisa mellan de som arbetar inom välfärdssektorn och det privata näringslivet.
Bengt Annebäck
Bo Blideman
Eva Johansson
Magnus Hellström
Katarina Rosengren
Debattartikeln finns publicerad på Norrteljetidning.se
